LFC dansar med i toppen – men hycklandet måste sluta

LFC vägrar att ge upp drömmen om guld, trots att den stora massan vägrar att sluta upp på arenan.

Amalie Vangsgaard fortsätter att göra mål för LFC men publiken lyser med sin frånvaro.

Amalie Vangsgaard fortsätter att göra mål för LFC men publiken lyser med sin frånvaro.

Foto: Stefan Jerrevong

Krönika2022-09-11 17:33
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Nere på gräsmattan fortsätter LFC att imponera. Försluten mot Rosengård sved men den andra halvleken mot Eskilstuna var verkligen plåster på såren. Amalie Vangsgaard verkar lyckas med nästan allting just nu och att hon inte flyttade utomlands under sommaren är minst sagt förvånande. Men det är en sak som inte ens danskan lyckas ordna.

Storpublik.

Det finns flera olika sätt att bygga ett starkt varumärke. Den enklaste vägen är naturligtvis att någon med stora ekonomiska muskler väljer att investera i klubben. Då finns möjligheten till att snabbt bygga en stark organisation och samtidigt ge goda sportsliga förutsättningar.

En annan väg – och kanske mer realistisk för LFC – är att satsa på supporterkulturen. Nästan dagligen möter undertecknad personer som säger sig vurma för damfotbollen. Löneskillnaderna mellan herr-och damspelare är alldeles för stora och damfotboll är minst lika underhållande som herrfotboll, säger dem. När jag tittar på LFC:s publiksnitt, 854 personer, inser jag att många av de som höjer rösterna för att damfotbollen inte får tillräckligt stor uppmärksamhet missar något fundamentalt.

Att faktiskt själva gå på matcherna.

Det hela blir ett hycklande som är lätt att irritera sig på. Om publikintäkterna ökar kommer intresset från företagen också att öka och vips, så är bollen i rullning. Det finns säkert tusen ursäkter till varför många väljer att inte gå på damfotboll, men en sak är säker. Går man inte på fotboll så har man heller inte rätt att klaga.