I sisådär 70 minuter kändes allsvenska mötet mellan LFC och Djurgården som en 0–0-match som stod 0–1. Det hände nästan ingenting. Åtminstone inte framför något av målen.
Men slutet blev rafflande och jag förstår att suckarna ekade efteråt.
Det var en smäll som kändes som ett slag rakt i solar plexus.
Det krävs inga högskolepoäng i fotbollskunskap för att se vad som saknas. Med fyra spelare i backlinjen har det blivit mer stabilt och där måste det börja. Efter taskiga starten har LFC fått stopp på blodflödet.
Men nu måste också hittas några offensiva nycklar. Trollspöet saknas för att lösa de stora problemen.
Ett mål räcker sällan för tre poäng och är det något som LFC behöver framöver så är det just det. I startelvan mot Djurgården fanns inte en enda naturlig anfallare och…ja, det märktes. Är det något som det här laget skriker efter så är det fart och spets. Nu fick Lilli Halttunen till slut göra mål och LFC får hoppas att det ger en boost.
Det behövs fler hot, fler kvicka fötter och fler bollar bakom mer eller mindre högt stående försvar. Annars blir det för ofta för lätt att försvara. Problemet är att marknaden av den typen av spelare är ytterst begränsad – och att ekonomiskt krisdrabbade klubben knappast har några pengar att handla för i sommar.
Därför har man hamnat i ett tjyvläge.
Det allra mesta talar för att det blir en rysarsäsong och närmast väntar elvan (Vittsjö) och tian (Piteå). Viktiga matcher är bara förnamnet. Och får inte tolvan (LFC) upp farten framåt finns risken för ett antal månader av bottenångest.