Efter två perioder av HV–LHC hamnade jag bredvid ishockeyns allvetare Leif Boork på pressläktaren i Kinnarps arena. Han var imponerad av vad han såg.
– Jag gillar Linköping hur ser ut. Bra fart, bra koncentration. Kan bli en kul säsong för er, sa Boork.
Ja, efter något svajig start på säsongen åkte LHC till Jönköping för att hitta tillbaka till sin identitet – och gjorde det. Det är bara tredje omgången, men man ska inte underskatta betydelsen av att inte behöva vänta för länge på en framgång. Förra säsongen kom den inte förrän i femte matchen och det var som om hela hösten blev en jakt för att nå dit man ville vara. Tittar du på spelet och jämför med september i fjol befinner sig LHC helt klart på en högre nivå. Nu gav det också nödvändig utdelning i poängprotokollet – och laget har byggts för att vinna matcher på just det här sättet.
Man kan säga att HV var ovanligt blekt, och så var det, men jag tror också att det berodde rätt mycket på motståndet. Ungefär som när lagen möttes i andra omgången förra hösten.
Fast tvärtom.
Det är inte ofta det som plitats ned på taktiktavlan stämmer så väl med verkligheten. Som att lägga karbonpapper, om det nu finns sådana längre.
LHC behövde en seger för att inte riskera att tappa viktigt självförtroende direkt i starten. Check.
LHC behövde fortsätta att göra mål i fem mot fem för att visa att det går åt rätt håll även där. Check.
LHC behövde spela bra med en man mindre efter några avgörande och insläppta mål mot Växjö senast. Check.
Om framförallt:
LHC behövde mer än något annat ta en ledning – och försvara den på ett bra sätt. Check. Hörde att tv-experten Niklas Wikegård pratade om "överkörning" i tredje perioden och även om det kanske var att ta i fanns det så klart en del sanning i det.
Nu fanns balansen där. Det var aggressivt när tillfälle gavs, men det var samtidigt noggrant och så lite misstag som bara är möjligt. Om så behövdes fanns till och med lite cynism där. Bra. Det har också sin charm.
Jonas Gustavsson var precis så bra som han måste, och förväntas, vara i målet, men var det något jag gillade så var det den kollektiva insatsen där alla bidrog och gjorde sitt. Kan LHC pumpa på på samma sätt med fyra formationer kan det här bli riktigt bra till slut. Att det var "gnuggar- och jobbiga att möta-kedjan" med Sebastian Karlsson, Niklas Persson och Jimmy Andersson som till slut avgjorde kändes inte mer än rätt.