Halva säsongen avklarad i SHL-hockeyn och trots att det varit så mycket negativt och en hockeyhöst som svängt lika mycket som en Nico Rosberg i högform på Monacos formel 1-bana ligger Linköpings HC sexa med bara ett fåtal poäng upp till lagen framför.
Det känns inte som att det borde vara så.
Men det är så.
Det bästa av allt för alla med LHC-sympatier:
Ska det sättas ett slutbetyg på insatsen så här långt får jag det inte till mer än en tvåa på femgradig skala. Godkänt. Inte mer. Hur mycket bättre borde det då inte kunna bli under andra halvan? Det finns fortfarande mycket att bevisa och lagbygget känns fortsatt inte lika starkt och tydligt som exempelvis i fjol. Men med starka lördagsvändningen i Jönköping i färskt minne känns det allt mer troligt att det trots allt ska sluta med en topp fyra-plats när serien summeras.
Nu är jag av naturen en man av tvivel, men det ska erkännas att det för någon månad sedan kändes väldigt långt borta att skriva de där sista orden i meningen ovanför.
Man kan tycka att det kastats bort ett antal poäng under hösten och utan tvekan är det så. LHC har för ofta varit för slarvigt, för ostrukturerat och för ineffektivt, men återhämtat sig när andra gått mer vilse i mörka november och december. Nu gäller att stabilisera sig och spela tillräckligt bra för att också åskådarna ska hitta tillbaka till Saab arena. Det blir minst lika viktigt som att flera av nyförvärven visar mer under vintern och våren. Kommer tron tillbaka borde det rimligen betyda att också publiken gör det.
Man kan leta förklaringar till den svajiga starten i all oändlighet, men ungefär samtidigt som jag såg hur Emil Sylvegård avgjorde roade jag mig med att jämföra årets LHC-upplaga med den som utklassade HV i Jönköping på annandagen för snart tre år sedan.
Från det laget är det bara en spelare som är kvar (Sebastian Karlsson).
En.
Det säger rätt mycket om den verklighet som LHC och övriga SHL-klubbar lever i och om vilken plats som Sverige numera har i hockeyns näringskedja. Kommer det fram unga, nya profiler vet vi med säkerhet att de inte blir kvar. Åtminstone inte så länge.
Med en så ständigt omfattande genomströmning är det på sitt sätt inte så konstigt att det känts som en ovanligt profilfattig hockeyhöst och med tanke på att kontinuitet ofta betyder mycket för framgång är det förstås ett bekymmer. Bara sedan i fjol har sex hela lag försvunnit från SHL.
Då förstår ni själva.
Ursäkta röran, vi bygger om.
Hela tiden.
När viktiga spelare försvinner måste andra växa in i roller med större ansvar. På och utanför isen. Det är en process betydligt längre än tre perioder.