Oavsett hur den här säsongen slutar vet vi en sak vad gäller lagbygget inför nästa. Det kommer att bli förändringar. Det blir alltid det. Mer eller mindre. Nu läste jag för någon vecka sedan att alltid välunderrättade bloggaren MrMadhawk skriver att LHC:s båda målvakter Jonas Gustavsson och Jacob Johansson kan lämna trots gällande kontrakt.
Jag har också snuddat vid det i något sammanhang och att någon av dem försvinner kan vi räkna med – och både LHC och målvakterna skulle må bra av det. Tror jag. Det kan vara nyttigt med en nystart och en förändring där.
Har tidigare varit inne på att några fler målskyttar behövs till det här laget. Det kommer att kosta och det måste få kosta. På samma sätt är det med målvakter. Om nu Niklas Persson, general managern, får mer deg i sin pengapåse till nästa säsong (och det kan vi räkna med att han får) behöver han lägga en betydande del på just det.
Under tisdagen kom sajten Hockeysverige.se med uppgifter om att Jhonas Enroth ska vara högaktuell och det låter klart troligt att LHC vill vara med i det racet. Enroth är både ett erfaret och etablerat namn och har gjort det bra nästan överallt där han har varit. Inte minst i Örebro i fjol.
Alternativen är att satsa på en toppmålvakt och en tydlig vikarie – eller mer av två likvärdiga som kan dela på ansvaret. Personligen är jag mer inne på det förstnämnda och det tror jag även att LHC är.
Jacob Johansson har på sistone fått ta över i skadade Gustavssons frånvaro och har gjort det bra. Men statistiken visar att det blivit för få segrar under säsongen och för sin egen skull och för att ta nästa steg i utvecklingen behöver han spela mer och göra det regelbundet som förstaval. Utan att veta vad planerna är låter det som ett steg bakåt (till allsvenskan) för att om möjligt ta två steg framåt.
Kollegan Christer Kustvik är, och har varit, mycket kritisk till Jonas Gustavsson och även om jag tycker att han under de senaste åren trots allt gjort det godkänt bakom ett långt ifrån alltid fungerande försvar har det varit för ojämnt och inte lyft tillräckligt.
Där är vi helt överens, Kustvik och jag.
I såväl heta slutspelstider såväl som i mörka november är det nästan alltid så att laget med bästa målvakten vinner. När inte laget i övrigt fungerar krävs en målvakt som kliver fram och räddar laget.
Det har inte Gustavsson gjort så ofta som man kan kräva.
Tittar du på SHL-målvakternas räddningsprocent ser man ändå tydligt att det har lyft på slutet. LHC-keepern är just nu så pass bra som femma i statistiken och närmar sig 92 procent. Det är exempelvis före Örebros Dominik Furch som sedan i höstas hyllats i alla möjliga tonarter.
Av de fyra lagen i topp har tre av dem även respektive målvakt i topp i den ligan: Skellefteås Gustav Lindvall, Luleås Joel Lassinantti och Rögles Roman Will. Det är förstås ingen tillfällighet.
Frågar du spelare och ledare i och omkring LHC kommer de att säga att chansen finns kvar, att det är tolv poäng kvar att spela om och att allt kan hända.
I och för sig sant. . . men nej. Jag kan verkligen inte se att det hända.
Efter 2–3 mot Djurgården kan vi konstatera att det snart blir semester i stället för slutspel. Det var ytterligare en match som kan användas som vattentätt bevismaterial för att det saknas udd och fler vassa vapen framåt.
Nu såg det länge under vintern ut att kunna sluta ännu värre och jag kan upprepa det jag skrivit mer än en gång tidigare: det var viktigare att undvika kval än att gå till slutspel. Och nu är i alla fall hotet åt andra hållet helt avvärjt.
Alltid något.