Låt oss för ovanlighetens skull inleda den här krönikan med några frågor.
1) Kan Linköpings HC, utifrån vad vi sett så här långt under säsongen, vinna SM-guld?
Nej.
2) Kan, utifrån vad vi sett så här långt, något annat lag än Växjö vinna SM-guld?
Nej.
3) Kan vi då, här och nu, slå fast att det blir guldfest på Stortorget i småländska residensstaden i vår?
Nej.
Inte ens en sportchef uppenbarligen utrustad med guldbyxor deluxe och ett stjärnfyllt lag som på papperet blev ännu vassare med tänkta Malmöesset Andy Miele i uppställningen gör att någonting kan garanteras i idrottens förunderliga värld.
LHC-fansen skriker efter värvningar och även om publikmässiga tappet måste ha gjort hål i plånboken tror jag fortfarande att det kan bli något nytt. Fredrik Emvall, general managern, svarade med ”lugnt just nu” när jag frågade häromdagen, men fönstret stänger inte förrän om en vecka och mycket kan hända till dess.
Det är sen gammalt.
Emvall spelar ett högt spel om han låter bli att åtminstone göra ett försök att få in ny kraft och energi. Samtidigt är frågan vad av klass som finns ledigt och inte som har LHC har råd med. Det finns en anledning till att vissa spelare finns tillgängliga på marknaden i februari.
Det som faktiskt talar för en sista värvning är att det den här gången inte finns så mycket att förlora med ett lagbygge som famlar och som fortfarande inte hittat rätt. Att ta in någon så här sent är alltid en kalkylerad risk som ökar om allt redan fungerar som det ska.
Det stora problemet: jag tror inte att en spelare hit eller dit gör någon uppenbar skillnad.
LHC:s bekymmer just nu är större än så.
Med tanke på ekonomiska förutsättningar går inte att förvänta sig en given plats i absoluta toppen. Men det går att kräva betydligt mer än att ligga sjua. Jag trodde på det här lagbygget inför säsongen och var uppenbarligen inte ensam om överdriven optimism och överskattning av materialet.
Nu vägrar jag att sätta något betyg på säsongen förrän också slutspelet är avklarat och det positiva är att det fortfarande inte är många poäng upp till sjätteplatsen. Nu handlar dock inte så mycket om att nå dit utan mer om att hitta ett spel som faktiskt håller någon mer gång än bara ibland. Självklart är det möjligt – och självklart är det otroligt svårt med tanke på att vi skriver februari och inte tillräckligt mycket har hänt än.
Med så många tunga namn borta på OS-uppdrag förväntade jag mig att någon av de rutinerade lirarna skulle kliva fram och visa vägen. Det blev betydligt bättre efter en taskig start, men det kändes inte riktigt som om vare sig tron, modet eller kaxigheten fanns där. Upp med bröstet. Upp med energin. Upp med adrenalinet.
Jag gillade unge Olle Lycksell som center, men ogillade att han ska behöva vara den som leder laget.
Det sa rätt mycket.
Det också.