Efter de senaste dagarnas turbulens gjorde nya tränartrion Johan Åkerman, Daniel Eriksson och Niclas Hävelid sin första match tillsammans i LHC-båset och uppdraget är lika enkelt som svårt: vänd trenden, ta oss om möjligt till slutspel, men se mer än något annat till att det inte blir något otäckt kval i Saab arena i vår.
Starten?
Njae.
Möjligt att energin var bättre, men inte blev det så mycket bättre för det.
Sedan är det förstås blåögt att tro att så mycket skulle förändras över en natt. Det är från och med nästa vecka som det möjligen ska kunna gå att skönja några tydliga förändringar.
Som det såg ut nu hade det inte haft någon betydelse om så José Mourinho och Viktor Tichonov stått i båset. Med så många misstag och med det försvars- och målvaktsspelet vinner inte LHC en enda match i SHL-hockeyn. Det låter kanske elakt, men så är det. Med så få vinster kände sig klubbledningen tvungen att agera, men frågan är vad som har hänt. Har egentligen något hänt?
Bekymren är betydligt större än om Bert Robertsson är tränare eller inte och därför är jag enormt tveksam till om bytet kommer att göra någon större skillnad. Om ens någon. Att sparka tränare är inte särskilt ofta en väg till framgång och som det såg ut återstår mycket för att styra laget bättre.
Den första perioden sa väldigt mycket om problemen och jag hittar inga bättre ord än naivt och blåögt. Markus Ljungh uttryckte det rätt bra i en tv-intervju: "Vi använder hjärnan för lite, alldeles för lite." Det är bra att vilja mycket, men inte för mycket så att det i stället blir fel.
Örebro väntade på misstag, högg när tillfälle gavs och LHC-spelarna gick bort sig så att hälften vore nog. Någon struktur var det inte i närheten av och det hittades båda möjliga och omöjliga sätt att släppa in mål på. Jonas Junland kom fel när han försökte chansbryta före första baklängesmålet och ovannämnde Ljungh gjorde juniormisstag när han och övriga enbart tittade på pucken före det fjärde. Däremellan: två insläppta på sju (!) sekunder.
Say no more.