Men jag vill inte göra det. Visst, läget är allvarligt, det måste alla i och runt laget inse. Men det finns ändå tydliga tecken som tyder på att Libk ska klara det här.
Laget är nämligen, nu när man fått tillbaka nästan alla sina skadade spelare, alldeles för bra för att åka ur. Mot Endre på söndagen var man spelmässigt precis lika bra, om inte bättre, än serietrean.
Man skapade, tycker jag, fler och bättre chanser än sina motståndare och visade en vilja och glöd som var värd betydligt mer.
Men att skapa chanser räcker inte. Man måste sätta dem också.
Och det gör inte Libk just nu. Man har egentligen inte gjort det på hela säsongen.
Libk gör särklassigt minst mål i serien. Bara 48 mål på 17 matcher ger ett snitt på bara drygt 2,8 mål per match.
Det betyder att man inte får släppa in mer än ett för att vara säker på att vinna matchen. Typ.
Det duger givetvis inte.
Bilden var så talande i inledningen av den tredje perioden, när spelarna tryckte på och skapade den ena chansen efter den andra. Det var stolpskott från Caroline Hansen, det var öppna lägen för Amanda Ljunggren och det var fina skott från flera andra.
När den femte chansen missades tittade jag ner i Libk:s bås och såg hur tränaren Christoffer Suominen stod och skrattade uppgivet.
Jag förstår honom. Det måste vara oerhört frustrerande.
Men håll ut, Libk-spelare. När som helst släpper det. Problemet är att det måste göra det snart.
Mycket snart.