Jag skulle säga att Luleå har gjort nästan allt rätt. Bara för LHC och övriga klubbar att se och lära. Att alla framgångsrika lag byggs bakifrån är sen gammalt och det var där som mästarna började. Under många år har Luleå haft försvaret och kollektivet för guld, men saknat det sista av individuell skicklighet.
Nu värvades offensiv spets i bland andra Brian O’Neill, Anton Levtchi och Mathias Bromé – som både levererade framåt och underordnade sig den strikta disciplinen. Med Thomas Berglund – jag tror att han också tagit stora kliv framåt med ett mer nedtonat ledarskap – i båset blev det en perfekt mix och balans.
Inte minst när spelare som Matteus Ward, Frederic Allard och Pontus Andreasson växt ut till slutspelskungar.
Bäst i Sverige för andra gången – och för första gången på 29 år.
Det kommer att firas länge i Norrbotten, var så säkra.
Det ska erkännas att jag inte haft särskilt många rätt när jag tippat det här slutspelet. Jag trodde på guld för vinnaren mellan Skellefteå och Färjestad, jag trodde att Brynäs skulle ryka tidigare och jag borde därmed sitta här och vara förvånad över att det nu är fest över hela Norrbotten.
Det är jag inte.
Luleå har både spetsen och bredden.
Jag har aldrig riktigt förstått det där snacket om värdiga mästare eller inte. Klart som sjutton att det är bästa laget som vinner efter en lång säsong som pågått från september hela vägen till maj. Brynäs har varit allt annat än en vanlig nykomling och gjort det sagolikt bra, men i finalen var det inget snack.
Luleås tuffaste test i detta slutspel var semifinalen mot Frölunda.
Den rysaren kunde ha slutat hur som helst.