Om inte om hade varit hade LHC varit betydligt närmare slutspel. Det blev (möjligen rätt enligt regelboken, men jag är klart tveksam) inte utvisning för Joel Lundqvists höga klubba på Hampus Larsson, det blev tursam kvittering några sekunder senare och det blev till slut bara en i stället för tre poäng i hemmamötet med Frölunda. Därmed en poäng närmare slutspel, men bara en.
Utan förstamålvakten Jonas Gustavsson, utan tunga backar som Jonas Junland och Sam Lofquist och utan långtidsskadade Andrew Gordon gillade jag mycket av det som visades upp mot Frölunda.
När alla sliter livet ur sig och gör vad som krävs för att skydda det egna målet är det också utmärkt underhållning. Ingen borde kunna säga annat än att bortasegern till slut var välförtjänt, men LHC kunde ha avgjort både under ordinarie tid och i förlängningen och det som såg ut som rena rama hönsgården för inte alls så länge sedan är något helt annat nu.
Man kan fråga sig vad det är som har hänt.
Påfyllning av självförtroende, som endast kan göras genom framgång. En större trygghet och vana vid systemet. Bättre balans mellan träning och vila. En förstakedja värd namnet med Broc Little i spetsen. Ett större mod och en ökad tro på att ”fasen, vi kan ju vinna”. Acceptans av det läge man befinner sig i. Den mentala kicken av att blicka uppåt i stället för nedåt.
Bert Robertsson har naturligtvis inte gjort allting rätt under sitt första år som huvudtränare.
Jag har en bestämd känsla av att det tagit ett tag att hitta den rätta balansen mellan träning och återhämtning, att det dröjde väl länge innan vi såg den struktur som det pratades så mycket om och att det var ett genomgående tema att spelarna blev små i slutet av matcherna och hittade sätt att förlora.
Det faller givetvis en hel del på tränaren.
Detta sagt är det sällan som man ser en så tydlig utveckling under en säsong. Han tog över ett lag som inte visade sig vara så mycket bättre än Leksand, men samtidigt som truppen förstärkts har tryggheten ökat. Det snackades inför säsongen om att ”är det något som Bert Robertsson vet och kan så är det att styra upp en defensiv” och nu har han visat just det.
Är det något annat jag gillar så är det tydligheten.
Som när Sam Lofquist fick hjärnsläpp och drog på sig matchstraff häromsistens. Inget skitsnack eller försök till taskiga bortförklaringar. Robertsson (och övriga LHC) la sig platt och betonade att så där beter man sig inte. Hur många tränare har man inte sett som försökt sig på motsatsen?
Och ju längre som säsongen har gått, desto mer har också tränaren insett att alla faktiskt inte kan göra exakt samma saker hela tiden. Broc Little ska täcka skott även han, det tycker jag är självklart, men offensivt måste lagets enda offensiva spets få lite friare händer.