Jag minns det som i går, åren på 1980-talet och 1990-talet när det var givet att IFK Motala var ett av lagen i bandyns SM-slutspel. Många vårar var IFK dessutom favorit inför en kvartsfinalserie. I flera sejourer var Motala en av de respektingivande storheterna när det på förhand skulle snackas och lottas slutspel, vilket före internets tid var en klassiker i radio.
Det känns som i en annan tid när Motalabandyn halkat efter i takt med hallbeslut som dröjt, men också i takt med industriernas utflyttning, vilket gjort att det inte funnits samma resurser att värva in spelare utifrån.
IFK åkte efter lite lindansande ur högsta serien 2009 efter 30 raka år. Två sejourer i andraligan blev det, perioder när IFK Motala känts oerhört långt ifrån den slutspelsdramatik vi minns från förr. Vi kan kalla det i källaren eller på läktarplats till eliten i svensk bandy.
Men fortsätter man att kämpa och har man eldsjälar som är beredda att ge allt så går det alltid att komma tillbaka, vilka märkliga bakgårdar man än har hamnat på. IFK har presenterat flera långsiktiga återtågsvisioner det senaste decenniet och de har faktiskt lyckats varje gång, till och med alltid något år för tidigt.
IFK gick upp i elitserien något år före plan och nu är laget i SM-slutspel igen, åtminstone ett par år före plan.
Det är mycket bra gjort, av både laget och av föreningen. Eldsjälarna är få kring klubbchef Beckne och ordförande Ribers, de behöver bli fler, men de ska alla ta åt sig och känna stolthet nu när klassiska Motala återigen nämns i Radiosportens slutspelssnack.
Men framför allt är det förstås laget, ledarna bredvid isen och spelarna på isen, som gjort prestationen. Det var roligt att se Mattias Sjöholm mot Frillesås lite småilsket coacha med lappar från radiohytten, med distans till laget när han nu inte är riktigt frisk. I Sjöholm har ni, som jag skrivit tidigare, en engagerad kraft och en taktiker som har stor del i IFK:s lyft de senaste åren.
Det är många spelare som också varit bra, finns en rad att lyfta fram. Maskinen i mitten med oömma lagspelare som Ivarsson, Lönn och Klyushanov tror jag varit en nyckel över tid.
Men Viktor Spångberg, som var tillbaka nu mot Frillesås efter lång frånvaro, tror jag tillsammans med målvakten Jussi Aaltonen är den klass-spelare som krävs för att IFK ska rå på de stora lagen.
Spångberg är ringrostig förstås, men svarar hans kropp bra på comebacken kan han bli en joker i ett slutspel där Motalalaget har alla möjligheter att nå kvartsfinal.
I bandy är det inga stora pengar och Pär Beckne bedömer att en plats i åttondel kan ge ett litet överskott, medan kvartsfinalspel mer kostar pengar. Men allt kan inte värderas i kronor och ören och som jag ser det är det en enorm vinst att IFK är ett slutspelslag igen, för hela Motalaidrotten.
Det är bara att gratulera till en framgång som oavsett hur resten av säsongen går kommer att betyda massor för IFK:s fortsatta satsning de kommande åren.