Runt tusen biljetter hämtades ut, ett antal åskådare bussades från Åtvidaberg till arenan – men lika sjutton var inte den officiella publiksiffran högre än 432. Det är visserligen fyra gånger mer än snittet i Saab arena, men med tanke på fri entré inget att göra vågen över.
Det säger något om läget för en av världens bästa damligor. Riksserien har blivit SDHL, men på läktarplats har det med några lysande undantag inte varit någon utveckling alls.
Alla vet att något måste göras, men problemet är att ingen riktigt vet vad. Man kan snacka hur mycket som helst att ligan håller ligan håller så hög klass, men klart att trovärdigheten får sig en knäck när grundserien på många ställen bara ses av de närmast sörjande.
För många importer och för få svenska spelare nämns ofta (inte bara av Leif Boork) som en förklaring och kan möjligen vara en del. Att, som i LHC:s fall, resultaten blivit sämre kan säkert också påverka.
Det är i sådana här lägen man som simpel tyckare ska ha en åsikt om hur allt ska lösas, men jag är ledsen.
Jag har inte det.
En sak dock: SDHL har lyckats med konststycket att ytterligare försvåra för klubbarna med ett spelprogram som lämnar mycket i övrigt att önska. Nu spelar snart LHC hemma mot HV – för att sedan avsluta serien med fem bortamatcher i rad. Hm. Det är ett exempel och det finns fler.
Helt klart är också att det finns ett behov av fler svenska affischnamn och profiler. Det är enbart positivt att Frölunda gör sin jättesatsning och kommer att spela i högsta serien till hösten. Färjestad och Skellefteå är två andra storklubbar som är på gång och det krävs för att stärka varumärket, öka intresset och de damhockeyn större uppmärksamhet.
Jag kan tycka att den är värd det.