När en världsfemma får lämna ett världsmästerskap i åttondelsfinalen går det inte att kalla det annat för än ett misslyckande.
Fiasko?
Nja, inte i mina ögon, men det beror kanske på att mina förväntningar var tämligen låga på det här svala landslaget redan inför VM och det går inte att direkt påstå att förväntningarna och förtroendet stegrades under resans gång i Kanada. Snarare tvärtom.
Egentligen är ju 1–4 mot Tyskland inte mycket att säga om. Vi mötte ett alldeles för bra lag, som var bättre på alla platser, och att Sverige är femma på världsrankingen känns just nu som ett stort skämt när det här mästerskapet ska analyseras.
Pia Sundhage kom in som förbundskapten inför EM på hemmaplan, och blev på köpet en utmärkt PR-kvinna för svensk fotboll med sin energi, gitarr och bakgrund. Intresset kokade till en början, men har svalnat betänkligt med tiden, precis som Sundhage. Hon är fortfarande en nyttig kraft för svensk fotboll, men inte som förbundskapten. På den posten har hon helt enkelt inte levererat. Visst, hemma-EM gick ju helt okej, men om vi ska mäta Sundhages jobb i hur många spelare som utvecklats i landslagsmiljön sedan hon tillträdde, ja då har vi en lista med väldigt få namn, om ens några.
Tja, det är ju bara att titta på hur det har sett ut i Kanada.
Det skulle inte förvåna mig om Sundhage tackar för sig i förtid. Det är snarare troligt. Hon måste ju också känna att truppen inte längre "tror" på hennes idéer. Sverige har inte hittat något eget spel och det syntes lång väg att spelarna inte riktigt trodde på några mirakel mot Tyskland.
Trots en ultra-defensiv startuppställning dröjde det bara 20 sekunder innan Tyskland fick ett hett läge och någon minut senare hade backlinken bjudit på ytterligare misstag. Visst, vi kan snacka om en misstänkt filmning i samband med straffen, vi kan sucka över Sofia Jakobssons sumpade friläge vid 1–3, men det är ju bara att försöka sminka över en jobbig sanning: Tyskland var klasser bättre och skakade inte direkt av rädsla när Sundhage spelade ut sitt taktiska kort i paus och bytte ut Jessica Samuelsson mot en annan ytterback (Lina Nilsson), i ett läge då Sverige var tvunget att satsa framåt. Ja, jisses.
Misslyckandet i VM måste bli en rejäl väckarklocka för svensk fotboll och försprånget som Sverige haft på damsidan är uppätet sedan länge. Tyskland och USA kan fortfarande utnyttja glappet ner till många andra länder, men i Sverige har egentligen inget hänt med utvecklingen de senaste åren. Vi missar troligen OS på köpet och närmaste mästerskap blir då EM 2017. Tidigare har kvalspelen till mästerskapen varit som träningspass i matchkläder för svenska damlandslag, men jag är rädd för att det även där kommer att bli tuffare framöver. Konkurrensen hårdnar, samtidigt som Sverige fortfarande står och stampar i utvecklingen.
Om Sundhage försvinner då har jag ett namn som bör komma upp till diskussion: den förre LFC-tränaren Magnus Wikman. Populär bland spelarna, kunnig, duktig på att skapa en utvecklande miljö och redan i förbundets led (förbundskapten för P99-landslaget). Wikman är min givna kandidat i dagsläget och ett namn som kan ta nästa generation vidare, med LFC-spelare som Fridolina Rolfö, Magdalena Ericsson och Stina Blackstenius i spetsen.
Till sist. Tack Therese Sjögran för många minnesvärda insatser i landslagströjan. Du hade förtjänat ett bättre avslut.