Det är förstås givet att resultatet alltid är det väsentliga i en fotbollsmatch på Champions league-nivå, men det finns trots allt andra värden att ta med sig när ett svenskt klubblag står upp med tappra bröstkorgar och får superstjärnorna i Real Madrid att svettas mer än de nog hade tänkt sig att göra.
Real Madrid vann i Malmö med 2–0 och en viss Ronaldo gjorde förstås båda målen, men det finns ändå all anledning att hylla de himmelsblå fotbollskrigarna, som i allsvenskan inte mäktar med att slå en jumbo som Åtvidaberg, men som blir ett helt annat lag när det gäller Champions league och inte minst kvalet dit.
Varför inte börja att strö superlativerna över en 24-åring, uppväxt på Vinkelvägen i Brokind? Anton Tinnerholm hade före superonsdagen i Malmö bara mött Ronaldo när han lirat tv-spel, typ. Det bekom inte vinnarskallen Tinnerholm det minsta. Klockan 20.45.08 i går kväll hade Malmös högerback haft karriärens första närkontakt med världens bästa spelare och sekunden senare låg inte Ronaldos frisyr lika perfekt längre.
Tinnerholm tryckte till och vann en närkamp som fick hela den adrenalinstinna arenan att gå i spinn. Det hade gått NIO sekunder av matchen och det var bara början på Tinnerholms fina kväll mot det spanska stjärnlaget.
Han var, i mina ögon, Malmös bästa spelare tillsammans med målvakten Johan Wiland. Så gott som fläckfri i defensiven (dock svagt inlägg som gav kontringen till 0–1) och även högst aktiv när det hettade till framåt. För det gjorde ju trots allt det. Ibland.
Reals bollinnehav var som väntat massivt, men det dök med ojämna mellanrum upp ett antal chanser även för MFF och Tinnerholm bröt exempelvis själv fram i den första halvlekens åttonde minut och frestade Reals målvakt Keylor Navas med ett skott, som dock inte fick någon riktig kraft.
Även i den andra halvleken var den förre ÅFF-spelaren stark, inte minst när han tog offensiva initiativ, och eventuella scouter på läktarna noterade garanterat hans namn i sina böcker, eller om de möjligen har telefoner till sånt nu för tiden.
”Jag har inte hört om något konkret intresse alls, men gör man bra ifrån sig i Champions league är det förstås ett bra skyltfönster om man vill bli proffs”, sa Tinnerholm när jag pratade med honom dagarna före mötet med Real Madrid.
Tinnerholms starka insats, mot Reals världsspelare, borde ha satt avtryck även hos förbundskapten Erik Hamrén. Högerbacken är inte bara redo för Hamréns trupp framöver (ny trupp tas ut till EM-kvalet på fredag) utan jag tycker också att han förtjänar speltid.
Det var kanske heller ingen slump att Ronaldo ofta sökte sig bort från vänsterkanten under matchen i Malmö.
Han ville möjligen slippa den där ettrige nummer tre och det var också från mer centrala positioner som den sanslöse målgöraren satte sina båda mål, ett i vardera halvlek (1–0 i 29:e minuten och 2–0 i 90:e minuten).
Ja, vad ska man säga om denne Ronaldo?
Portugisen har nu gjort 501 mål i sin otroliga seniorkarriär och målen har satt avtryck i totalt 82 städer. Nu även i Malmö.
Det är en fantastisk spelare och att hans tillfälliga måltorka bröts satt säkert fint inför helgens laddade Madrid-derby.
Trots förlusten hörde jag inte en enda hatramsa från de pumpande hemmaläktarna, frånsett en del buande riktat mot Rondaldo, och jag såg heller inte en enda bengal.
Det går verkligen att regissera fotbollsfester utan de ingridienserna, det är Malmöpubliken och den galet härliga stämningen som finns på Swedbank Stadion ett skönt bevis på.
Vad noterade vi mer från den här kvällen i Malmö? Jo, att det enbart var domarna som hade svarta skor på planen (tungt att se för en skokonservativ reporter som har svårt för de här neonfärgerna) och att det var många MFF-spelare som såg ut att vara sugna på Ronaldos tröja efter matchen. Vem som fick den? Inte en aning, men det var i alla fall inte Anton Tinnerholm.
"Det är ändå Malmötröjan som är den finaste", som Tinnerholm sa efteråt.
Förresten. Det är den förre Linköpings FF-spelaren Vito Stavljanin (spelade i LFF 1996) som till stora delar värvat ihop det här MFF-laget, tillsammans med sportchefen Daniel Andersson.
Se där.
Närmare än så har aldrig Linköpingsfotbollen varit Champions league på herrsidan.