Kramp förbyttes mot kamp och vi fick åter tillbaka tron på det här landslaget.
Bakom 0–0 mot stjärnfyllda USA fanns egentligen allt som vi inte såg i den nerviga och håglösa premiären mot Nigeria. Det var väl egentligen bara en sak, eller rättare sagt en spelare som var sig lik från premiären, tyvärr, och det var vår enda superstjärna Lotta Schelin. Jag vet, hon hade en i mycket otacksam uppgift mot det starka amerikanska försvaret, men det totala intrycket av Schelin är ändå en stor besvikelse. Hon ser loj och oinspirerad ut. Inte alls på språng i djupled som vi är vana att se och även slarvig i sin bollbehandling.
Där har vi ett stort sparkapital och för att Sverige ska nå långt i den här turneringen är det ett måste att vår stjärna ska hitta tillbaka till formen.
Men, annars var det väldigt mycket som var bra mot USA. Caroline Seger kom upp i en helt annan nivå och spred nödvändigt lugn på mittfältet när svenskorna behövde hämta kraft i den amerikanska pressen. Det var också Seger som skapade våra vassaste chanser (de var förvisso få).
Och, inte minst, den kritiserade backlinjen spelade som om Lasse Lagerbäck satt på coachbänken och det såg faktiskt ut som att LFC-spelaren Jessica Samuelssons energi och fräsande närkampsspel smittade av sig på hela laget. Vad gäller bollbehandlingen är det inte alltid lätt att veta vad man får av Samuelsson, men inställningen är alltid hundra procent på den tjejen och det var just det förbundskapten Sundhage ville ha ut när hon satte in LFC-backen i startelvan.
Hon räddade också ett givet mål, och visade prov på stor tapperhet när hon lirade vidare likt en blodig Terry Butcher.
Sverige höll nollan och det var både oväntat och ack så viktigt. Vill i sammanhanget lovorda målvakten Hedvig Lindahl som fått mycket skit genom åren, men som nu ser betydligt lugnare och mer harmonisk ut mellan stolparna. Tiden i Chelsea verkar ha gjort henne gott och att hon mognat som människa och spelare berättar hon själv om i senaste numret av "Offside". Lindahl spelade oerhört resolut och förtroendeingivande mot USA och överarbetade inte situationerna som vi ofta sett henne göra genom åren.
Therese Sjögran var också en lysande stjärna i det starkt jobbande svenska kollektivet. Hon har en bolltouch som fortfarande är unik i sammanhanget och det var länge sedan jag såg henne så bra som i natt mot USA. Varför hon byttes ut i den 75:e minuten mot debutanten Emilia Appelqvist är en gåta som endast Pia Sundhage kan ha svar på.
Men, även om det här var ett stort och nödvändigt steg framåt är Sverige fortfarande i en svår sits i detta VM och poängen mot USA förändrade egentligen inte så mycket. En seger mot tuffa Australien, där förra LFC-spelaren Lisa de Vanna verkar vara i gammal god form, är ett måste för att svenskorna ska vara helt säkra på avancemang och det är sannerligen inget beställningsjobb som man utför på rutin. Det är stor rysarvarning på den uppgiften.