Marken gungar under Erik Hamréns välputsade märkesskor. Den breda EM-vägen mot Frankrike, som kändes spikrak för bara några dagar sedan, har smalnat av betänkligt för det svenska landslaget som istället är på väg rakt ner i diket.
Okej. EM-chansen finns fortfarande kvar, absolut, för halva Europa ges ju plats i nästa EM via ett playoffspel för grupptreorna, men man kan ju samtidigt fråga sig; vad har vi att göra i EM med det här begränsade landslaget? Att vi ska lyckas i ett EM känns, just nu, lika troligt som att Andreas Isaksson slänger sig åt rätt håll och räddar en straff.
Alltså, sista kvarten av den första halvleken mot Österrike på Friends kan vara det sämsta jag sett ett svenskt landslag prestera, åtminstone i en tävlingsmatch. Det var pinsamt. Vedervärdigt att skåda. Ja, ett direkt fotbollsbedrägeri gentemot alla de svenska supportrar som köpt dyra biljetter.
Vältalige och ytterst sypmpatiske Kim Källström visade klassen när han i måndags greppade mikrofonen och höll ett brandtal kring flyktingkatastrofen. Det blev också det överlägset bästa han gjorde under den här landslagssamlingen. Källström syntes direkt inblandad i åtminstone tre baklängesmål och eftersom ingen av våra mittbackar verkar klara av att slå en passning på två meter fick Källström också ta hand om 90 procent av våra uppspel, också det med begränsad framgång.
Men skuggan ska inte bara falla på Källström. Definitivt inte. Hur två inkast kan leda till lika många baklängesmål är galet svagt på den här nivån. Var det Hamrén som bestämde att nämnde Källström skulle ha markeringspositionen bakom nickspecialisten Janko vid nickskarven som ledde till 0–2? I så fall är det en coachmiss av plågsammaste sort.
Martin OIssons defensiva insats? Mikael Antonssons passningsspel? Skulle inte Marcus Berg vara i form? Någon som såg Erkan Zengin förutom på laguppställningen? Ja, vi kan rada upp frågetecknen efter den här svenska insatsen på Friends.
Andreas Isaksson släppte in fyra mål, men var ändå vår överlägset bäste spelare i går. Jag upprepar, vår överlägset bäste spelare. Ja, det säger väl egentligen allt om den svenska insatsen.
Har ibland tyckt att Erik Hamrén fått ta emot oförtjänt mycket kritik genom åren, det är trots allt välbetalda proffs som ska prestera ute på planen, men nu börjar sanden att rinna ut i timglaset för Hamrén, det inser även jag. Det är hans ständiga byten av uppställningar och taktik som splittrat det här laget till en nervös, charmlös och defensivt svag skapelse.
Och varför lyckas vi aldrig att ta ledningen i våra kvalmatcher när vi möter motstånd av bättre kaliber? Statistiken skvallrar smärtsamt om att det måste vara något galet med förberedelserna. Hamréns alltså.
Oavsett hur det här kvalet slutar är det efter EM dags för en generationsväxling i det svenska herrlandslaget och den kommer med all säkerhet ske med en ny förbundskapten.