Mitt i den tredje perioden spelades Depeche Mode i högtalarna i Globen. "I just can´t get enough" vrålade sångaren David Gahan och precis så kände man i det läget. Man ville bara ha mer och mer av den här idrottsfesten.
Det var en final som hade det mesta. En stor favorit. En kaxig utmanare och ett välregisserat drama, med härlig stämning på läktarna (snyggt jobbat Linköpingsklacken!) och helt utan våld och hata.
Grattis Falun, ni är Sveriges bästa lag, men det är Linköping Innebandy som gjort årets stora prestation i svensk innebandy enligt min mening. Hörde att TV4:s expert Conny Vesterlund hävdade att det aldrig spelats en SM-final med ett sämre lag på pappret än just Linköpings, och det är möjligt, men matcher och finaler avgörs sällan av det som står på en laguppställning. Det är helt andra saker som ofta avgör, och det är det fina med idrotten.
Linköpings kollektiv, med de stora, starka backarna, har varit landets starkaste LAG den här säsongen och skakade om Falun rejält i Globen. Men, Falun har något som inte Linköping har, de vassa spetsspelarna och det är aldrig någon slump att en sådan kille som Rasmus Enström gör tre mål, fast man under matchen sitter och tycker att Linköping har bra koll på honom.
En nyckelsituation i matchen var förstås den när backen Tobias Gustafsson var en dragning från att avsluta ett mönsteranfall till 3–1 för Linköping. Istället blev det 2–2 precis före paus och precis den väg in i matchen som ett drarrigt Falun ville ha.
Henrik "Bea" Qvist var sanslöst bra i Linköpingsmålet och höll nästan på egen hand på att göra dalmasarna till nervvrak, men till slut fick även den rutinerade målvakten ge vika. Det räckte med några minuter av förlorat Libk-fokus för att finalen och guldet skulle vara förlorat, och även om det kan tyckas vara snöpligt och onödigt måste man också konstatera att Falun är ett ruskigt vasst innebandylag.
Många suckar och tunga huvuden förstås direkt efter slutsignalen, men med lite distans kan Linköpingsspelarna lämna Globen och säsongen med raka ryggar och med massor av tillförsikt inför framtiden. Flera spelare kommer att lämna av olika skäl, men ryggraden i truppen finns kvar och det är med starka profiler som bröderna Karlsson och Tobias Gustafsson (lär snart skriva på nytt kontrakt) som klubben tar sats mot nya finaler, dessutom med flera yngre spelare i truppen som redan fått pröva på hetluften.
Det här gav mersmak, jag lovar, och drivkraften att få uppleva det igen måste vara grymt stor.
Linköpings organisation har både en styrka och en svaghet i att den vilar på några få otroligt engagerade personer. Sportchefen Johan Fredriksson är en av dem. Hur karln hinner med allt är en tiotusenkronorsfråga och är det någon man unnar ett SM-guld så är det Fredriksson, som kryddat sitt enorma slit i föreningen med snygga värvningar som exempelvis den av Matej Jendrisak. Måste också passa på att hylla tränaren Johan Astbrant som har gjort succé som huvudtränare under sin riktiga debutsäsong på posten. Han drar sig inte från att ta obekväma beslut och har tagit befälet över en trupp som tidigare spretat åt för många håll, med flera olika viljor och åsikter. Astbrant bestämmer, kör sin linje till hundra procent och har fått hög utdelning på sitt tuffa, bestämda ledarskap.
Som sagt. Den här finalupplevelsen gav verkligen mersmak och jag återvänder gärna till Globen även i april 2016.