I den svenska EM-trupp som i kväll slår (?) Ryssland i EM-slutspelet i Nederländerna finns en spelare med utländsk bakgrund. En! Frågan har funnits där och diskuterats under de senaste åren och inte mycket har hänt.
Något överdrivet:
Vi hade Kosovare Asllani då, vi har Kosovare Asllani nu.
Vimmerbytjejen och LFC-bekantingen är fortsatt den enda spelaren som sticker ut som undantaget som bekräftar regeln. Det är väldigt tydligt att flera EM-konkurrenter lyckats så mycket bättre med integrationen. Titta bara på Frankrike, den kanske största favoriten av dem alla. Läste nyligen en utmärkt DN-intervju med just Asllani där hon säger många kloka saker.
Som:
”Vi måste kunna se ett steg längre, för annars kommer det fortsätta att se ut som nu. Vissa orkar inte ta den kritiken. Då väljer man hellre att bara skita i det. Man måste inte vara på ett visst sätt för att passa in. Det finns styrkor i att vara annorlunda också.”
Jag vet inte exakt vilka medvetna satsningar som görs och inte görs, men jag vet att något annat uppenbarligen behöver göras. Det kan omöjligt vara så att talangerna med annan etnisk bakgrund bara finns på herrsidan och inte bland damerna.
Marija Banusic, som gjort succé i Linköping under våren och borde vara ett givet namn i en sådan här trupp, har sagt att ”jag är inte tillräckligt svensk” och det ligger nog en del i det. Tyvärr. Om hon inte ville eller inte fick vara med är nog en definitionsfråga. Visst, de bästa spelarna inte alltid ger bästa laget och du ska vara beredd att spela på olika platser, men ska Banusic vara med ska hon spela forward. Annars finns det andra som är bättre.
Är det något som saknas i Pia Sundhages sista trupp innan Peter Gerhardsson – det ska bli spännande att se vad han kan göra för att förändra – tar över så är det kreativa spelare som är bra i straffområdet, som kan göra mål när läget dyker upp och till med mål av ingenting.
Det är rätt tydligt hur mycket det saknats när det blivit åtta mål (varav fyra mot Ryssland) på elva matcher under 2017. Mot Tyskland hade vi överskattade Lotta Schelin och Olivia Schough på planen och på bänken satt Stina Blackstenius, Mimmi Larsson, Pauline Hammarlund och Julia Spetsmark.
Liknande, nästan likadana, spelare allihop.
Hade det då inte funnits plats för en mer främmande fågel som under våren hittat sin flock och med spetsegenskaper för att luckra upp försvar och för att kastas in när mål behöver göras och matchbilder förändras?
Jag tycker verkligen det.