Läste för någon vecka sedan en längre intervju med LHC:s sportchef Peter Jakobsson på hockeysverige.se.
Han sa mycket, men bland annat det här:
”Man säger ofta att det sitter i väggarna och det är, ursäkta uttrycket, skitsnack. Det sitter ingenting i väggarna, utan det sitter i människorna.”
Jakobsson har rätt.
Att Linköping HC:s SHL-lag inte har tagit något SM-guld och har ännu en misslyckad säsong bakom sig har inget att göra med vad som sitter i några väggar eller inte.
Det fanns mig veterligen inget annat i Saab arena, som då hette Cloetta center, när klubben låg i framkant och det var dubbla SM-finaler och knappt en enda missad semifinal. Då fanns en annan kontinuitet med en slagkraftig ledning med Christer Mård, Mike Helber, Johan Hemlin och Anders Mäki som jobbade hårt tillsammans under många år, då fanns andra ekonomiska förutsättningar och då fanns ett lag med spelare på högre nivå.
Så enkelt är det.
Och så svårt.
Att det ska vara någon slags ingrodd mentalitet som gjort att klubben tappat sin topplats i hockey-Sverige. . .nej, jag köper inte det. Däremot förstår jag fullt ut när Klas Östman, tränaren, pratar om att han vill ha in en spelare som Färjestads lagkapten Linus Johansson.
LHC skulle definitivt må bra av fler av den typen.
Fler vinnarskallar på isen, i båset och på kontoret. Fler som vill förändra tillräckligt mycket. Fler som vet vad som krävs för att vinna och som är villiga att göra det. Jag hoppas att nästa klubbdirektör kommer in med nya idéer och hämtas utifrån.
Ni kanske läste snacket med Broc Little nyligen där han efterlyste en tuffare attityd, mer tävling och mindre mys. Jag tror inte alls att det är kravlöst, men att kraven är högre på andra håll. Ovannämnde Östman har förstås ett stort ansvar där, men också spelarna. Det behöver komma inifrån för att få till en långsiktig och varaktig förändring.
Ett annat bekymmer: med nuvarande plats i näringskedjan blir det svårare att locka till sig de bästa spelarna som kan bidra med just det. Nu tvingas Jonas Junland av allt att döma lägga av och då finns plats på scenen för fler att kliva fram och verkligen ta ansvar. Oavsett om nu något skulle sitta i väggarna eller inte.
Ni kanske inte tror mig, men när vi på jobbet surrade om som vem kunde tänkas ta platsen som assisterande tränare kastade jag faktiskt ur mig namnet Pär Arlbrandt. Så blev det och jag var tvungen att kolla på vad jag skrev i en krönika efter SM-guldet med HV för sex år sedan:
”Om jag varit inblandad i Linköpings HC hade jag slagit honom en signal när firandet lagt sig. Har du gjort nästan 300 poäng på 400 SHL-matcher har du rätt bra koll på det där med mål och målskytte.”