Är det inte det ena, så är det andra. Eller tredje. Här har SHL jobbat intensivt och lagt stora resurser på att öka respekten för att få bort de farliga tacklingarna mot huvudet. Det har varit ett lyckosamt arbete även om det så klart fortfarande dyker upp med ojämna mellanrum.
Men nu har ett annat stort problem förmörkat hockeyhimlen.
Knä- och bentacklingar.
Jag menar, det har knappt gått en omgång utan att det blivit anmälningar till disciplinnämnden. Vet inte om ni sett bilderna från i lördags när Luleåbacken Ilari Melart ganska brutalt klipper Broc Little när de kommer mot varandra i hög fart. Träffar det illa kan korsband, ledband och till och med en karriär flyga all världens väg. Någon av fyra domare borde så klart ha uppmärksammat det där och då, men nu blir han i alla fall avstängd i fyra matcher.
Alltid något.
Det är viktigt att det markeras. Hårt. Ännu mer än vad som görs nu, om så behövs. Det är upp till SHL att visa att man inte vill ha sådan skit i sin liga. Återfallsförbrytare måste få betydligt tuffare straff än de tre–fem matcher som varit legio under hösten. Möjligheten till anmälningar i efterhand fråntar inte heller domarnas ansvar på isen.
Visst har knätacklingar förekommit tidigare, men inte alls i samma omfattning. Jag hade gärna kommit med en förklaring till den lavinartade ökningen, men har ingen. Visst, det spelas i ett allt högre tempo, antalet tv-kameror har ökat och regelverket ser annorlunda ut.
Men det räcker inte.
Jag är inte så konspiratorisk lagd att jag tror att någon (eller i alla fall ytterst få) gör det medvetet för att skada. Oftast beror det att tacklande spelaren kommer fel – det kan vara otur, det kan vara överambition, det kan vara att man inte hinner med – och sent i situationen. Det gör att det ofta är svårbedömt. Som när Växjös Tuomas Kiiskinen olyckligt träffade LHC-forwarden Mathis Olimb. Melarts fula och onödiga tilltag på Little var däremot inte så mycket att diskutera.
Eller också är det vi ska göra.
Det går fortare och fortare, alla kan inte hantera det och för ofta slutar det med otäcka smällar. Det snackas om respekt och naturligtvis är det där som det måste börja. Jag gillar att det numera oftare är handlingen som bedöms och eventuellt bestraffas. Inte konsekvensen.