På en ÅFF-träning på Kopparvallen i veckan sprang jag på gamle (nåja) målvaktshjälten Uffe Blomberg, som var på besök för att kolla läget och hämta ut biljetter till jubileumsmatchen mot Öster senare i veckan.
Vi snackade om säsongen som varit.
Han sa:
– Det är synd med alla utvisningar. Det är mycket de som har ställt till det. På min tid. . . jag tror inte att jag fick en enda varning under alla år. Jo, förresten. En gång. Det var han, Axelsson (Arne) från Skärblacka som dömde. ”Fiskarn”, du vet.
Ja, det var ju det där med utvisningarna.
Var – och är.
Man kan säga att en poäng inte var så illa pinkat med tanke på Samuel Holms våldsamma, överambitiösa och onödiga satsning på mittplan och att 0–1 blev 1–1 med en man mindre.
Man kan också säga att det röda kortet definitivt kostade två poäng till. Öster var inte ett dugg bättre än att ÅFF med en skarpare offensiv insats till och med kunde ha vunnit trots tio mot elva. Jag kan förstå, och till och med instämma i, känslan att oavgjort var okej, men sådana här matcher ska faktiskt sluta med segersång i omklädningsrummet efteråt.
En eller annan utvisning är sånt som händer, men ÅFF är redan uppe i fyra nu.
Av totalt 22 i hela serien.
Du har inte råd med sånt om du ska upp på säker mark i en serie så jämn som den här.
På läktaren satt delar av det gamla gänget från förr; Uffe Blomberg, Conny Torstensson, Janne Olsson, Jörgen Augustsson, Knalin Andersson. . . ja, ni vet. Publik hade det kommit, över 3 700 gratistittare i den sköna försommarkvällen och de allra flesta gick nog trots allt rätt belåtna hem från Kopparvallen.
ÅFF kan också vara belåtet med insatsen. Kanske inte så mycket för poängen, men för vad jubileumsarrangemanget gav i ekonomisk vinning. Nästan 4 000 åskådare gav efter bidrag från sponsorer runt 400 000 kronor i biljettintäkter. Välbehövligt ekonomiskt tillskott till en ansträngd kassa.
Jag är för ung för att på plats ha upplevt 70-talets nostalgidröm med guldjubel, VM-spelare till höger och vänster, Bayern München på besök och ringlande köer längs riksväg 35. Det är en annan verklighet nu. En annan tid.
En och annan med ÅFF-hjärta drömmer om allsvenskan igen och livet vore trist utan drömmar. Men allra viktigast är att se till att inte hissen går ned till det som inte längre kallas för elitfotboll. Idrott på den här nivån är påfallande ofta brutal, kompromisslös verklighet, så risken måste tas på allvar.
Jag är ytterst skeptisk till att allsvenskan och Åtvidabergs FF år 2017 och framåt är som gjorda för varandra. Firas även nästa stora jubileum i näst högsta serien är det en prestation som ska applåderas.
En sak till: de klassiska, blåvita retrotröjorna – wow! Varför inte spela med något liknande nästa säsong?