Nu är det upp till bevis för Linköping HC. Nu finns ingenting att gömma sig bakom. Det är bara att titta i det strategidokument som vi presenterade i lördags. Inom tre år ska klubbens herrlag för första gången sedan 2008 spela SM-final.
Bra.
Då vet vi.
Ska det vara realistiskt måste också Roger Ekström och övriga i styrelsen leva upp till det som ordföranden sa när vi häromdagen träffades för att prata om den nya strategin.
– Jag gissar att Fredrik Emvall (general managern) kommer att knacka på dörren och säga att ”då behöver jag det här”. Bra. Då tar vi det. Vi kan inte säga det här och tro att vi bara kan fortsätta som tidigare.
För det första är det bra att klubben är tydlig med sin vision och jag vet att det är många som efterlyst just det. För det andra är det positivt att den hålls kortfattad och inte sprids ut på femtielva sidor.
Men den betyder också att nu ska det levereras. På isen och på kontoret. Mer pengar måste fram. Annars blir orden till slut inte trovärdiga. För att den sportsliga trenden ska vändas uppåt måste också den ekonomiska göra det.
Under enstaka säsonger kan det gå bra ändå, men inte över tid. Det går att misslyckas även om du har pengar – men det är nästan hopplöst att lyckas om du inte har det. I längden går inte heller att gömma sig bakom att inte plånboken räcker till. Inte om du samtidigt har som uttalat mål att ta dig till SM-final. Så där måste ske en förändring för att nå de högre målen.
Och som Roger Ekström själv uttrycker det: "Ni har alla en titel på era visitkort och nu måste ni börja att jobba så. Om du vill ha någon som talar om vad du ska göra ska du inte vara chef."
De höjda kraven blir inte mycket tydligare än så.
Tänk att ett mål kan betyda så mycket. Filip Karlsson skickade in 4–3-pucken i Malmömålet, det betydde tre efterlängtade LHC-poäng och det betydde inte minst en skillnad i sinnesstämning som mellan Kristina Lugn och Sean Banan.
Det hade varit lätt att tycka synd om sig själva efter allt negativt som hände i första perioden, men LHC vände och vann. Bra jobbat. Det är inte alltid som det i Saab arena finns åskådare som skriker, som lyfter fram sitt lag och som tycker att precis varenda domslut är felaktigt. En partisk hemmapublik har sin charm och det var onekligen en match där LHC-fansen fick öva på enögdheten.
Så grattis, Linköping.
Det gjorde ni bra.
Det viktiga är inte alltid hur många som kommer, det viktiga är ofta vilka som kommer.