Det finns ett antal ord och uttryck som jag kämpar hårt för att aldrig någonsin använda i det jag skriver. Som att gå av stapeln (det gör bara båtar) eller blomma ut (då är det ju dött). Katastrof bör inte heller användas för något så trots allt trivialt som idrott. Fiasko ska också användas med viss måtta, kan jag tycka.
Kom att tänka på det häromdagen när någon häromdagen undrade vad som krävdes för att det ska bli en godkänd säsong för LHC – eller hur illa det måste gå för att det ska bli ett fiasko?
Det är en intressant fråga.
Och svår.
Väldigt kortfattat skulle jag säga så här:
Fiasko kan det inte bli för i kvalserien kommer inte LHC att hamna. Ut i åttondelsfinal betyder misslyckande. Stopp i kvartsfinal är lika med klar besvikelse. Semifinal är klart godkänt. Final är fantastiskt.
Ungefär så.
Det skiljde före nedsläpp i Ängelholm fem poäng mellan femman LHC och elvan Rögle, nu skiljer åtta och det är klart att det är en väsentlig skillnad. Inte minst nu, när en snedstuds i sargen eller ett skott i stolpen kan vara skillnaden på flera placeringar.
Det enda vi vet nu är att vi inte vet hur det ska sluta. Det är arton matcher kvar och så jämnt att det inte kommer att vara klart förrän efter den sista. Däremot har LHC skaffat sig ett gynnsamt slagläge och mig skulle det inte förvåna om de sex lagen i topp blir kvar där. Om än i lite annan ordning.
Färjestad, Frölunda, Djurgården och Växjö känns som de hetaste guldkandidaterna just nu.
Serieledande Luleå?
Nej, jag tror fortfarande inte att där finns tillräcklig spets.
LHC?
Nja, det är att hoppas för mycket. Tror jag.
Nu var det inte alls någon flashig lördagsinsats, men det var gediget och bestämt och . mycket hellre det än en massa misstag till höger och vänster. Och inte minst var det en målvakt (Jacob Johansson) som var värd att hålla nollan.
Synd att han inte fick göra det.
Broc Little gjorde ett vackert solomål, men annars var det försvarsjobbet och doldisarna som visade vägen. Som Johansson i målet, som Eddie Larsson och Anton Karlsson som båda gjorde mål eller som James Wright som drog ett tungt lass i en mer defensiv roll.
För att nu nämna några.
När inte spelet med pucken fungerar något vidare måste hittas andra sätt att vinna. Strunt samma hur det ser ut. Ibland kan gammal hederlig grishockey vara att föredra. När alla sliter livet ur sig och gör vad som krävs för att skydda det egna målet. Det har också sin charm. I synnerhet på bortaplan och ännu mer om du vinner på det.
Var det något som imponerade så var det karaktären och frågan är om det inte var säsongsrekord i antalet täckta skott.
Det är just sånt som behövs.