Det är ett speciellt år för Åtvidabergs FF. 110 år sedan bildandet av klassikerklubben. 50 år sedan det första, historiska SM-guldet med Ralf Edström, Roland Sandberg, Conny Torstensson och de andra hjältarna.
Nu då, 2022?
Tja, säg så här:
Målet är att landa högre upp än i fjol då ÅFF var en pandemi från att hamna i otäckt kval och det är klart att det är möjligt, men absolut inte säkert. Kan det bli en plats någonstans i mitten och hyfsat tidigt säkrat kontrakt så är det bra jobbat. Det går inte att kräva mer än så av det här laget just nu.
Målet är att till 2025 vara tillbaka i elitfotbollen och då gäller att inte gå vilse i sina egna och omgivningens förväntningar. Det är lättare sagt än gjort, men det skulle behöva byggas med mer kontinuitet än som nu där mer än halva startelvan är utbytt. Det gäller att inte fastna för länge på den här, inte minst ekonomiskt, otacksamma nivån. Att med de förutsättningarna vara på väg att vända mångmiljonminus till plus är imponerande.
Värvningarna/säsongslånen av spännande anfallsduon Filston Mawana och Edvin Crona från Hammarby och Elfsborg på övre halvan av allsvenskan visar att ÅFF fortsatt har ett gott rykte i fotbolls-Sverige. Det vill till att talangerna lyckas och tar steg för utan dem hade truppen snarare känts svagare än den som avslutade säsongen ifjol.
Det är flera rätt tunga namn som är borta, man ska inte glömma det.
Samtidigt byggs det underifrån och på Kopparvallen är det gamla (nåja) spelarprofilerna Kristian Bergström och Pontus Hydén som leder övningarna när U19-gänget tränar före A-laget. Det blir liksom inte mer ÅFF än så.