Oklart vart LHC är på väg – men värva inget mer nu

På 37 poäng återvände Linköping HC från julledigt för att få svar på frågan. Vart är vi på väg?

Talande bild från matchen i Saab arena. Här är det Robert Lantosi som kört fast.

Talande bild från matchen i Saab arena. Här är det Robert Lantosi som kört fast.

Foto: BIldbyrån

Krönika2021-12-26 18:04
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Efter 40 av 60 minuter mot Färjestad var det var på väg att braka åt fullständigt fel håll, men uppryckningen i slutperioden gjorde ändå att det inte kändes lika alarmerande. 

Det var tre matcher med segerchans den här veckan, nu är två kvar och resultaten känns viktiga för vart säsongen ska ta vägen. LHC förlorade tre gånger om i mellandagarna i fjol och nu gäller att vara med. Ta sikte på att rent av ta sig uppåt – eller mer än något annat hålla koll bakåt för att inte dras in i något otäckt kval.

Med tanke på att Marcus Högberg knappt tränat under senaste veckorna var det väntat att David Rautio gavs chansen i målet. Samtidigt blir det allt tydligare att Högbergs spets ofta betyder en avgörande skillnad och jag förutsätter att han nu spelar mot både Oskarshamn och Djurgården.

Jag har tidigare varit inne på att det här laget måste förstärkas, men efter de senaste tidens resultat (annandagen undantagen) och inte minst efter de nya pandemiåtgärderna har jag ändrat uppfattning. Utan nytt skadekaos eller plötsligt alarmerande tabelläge tycker jag inte LHC ska värva fler nya spelare. 

Sportchefen Niklas Persson har gjort ett par drag under hösten, fått in några nödvändiga nyförvärv och om inget oförutsett inträffar får det räcka så. LHC tillhör de fattigaste klubbarna i SHL-hockeyn och behöver varenda krona för att bygga upp ett eget kapital som gör att man ens får vara med får vara med framöver.

Då får man lita på det lag man har nu, fylla på med egna talanger från egna led och spara pengarna till nästa säsong. 

De kommer att behövas. 

Då också.

Annandag jul är bandyns välsignade högtid, men sedan många år har ishockeyn klampat in. Man kan ju tycka att lilla bandyn kunde ha fått vara i fred för stora hockeyn just den här dagen på året, men det är som det är. Pengar pratar och om det inte varit för omtalade restriktioner hade det varit fullsatt på de flesta arenor. 

Den nygamla verkligheten är här igen och det är lika tråkigt som det låter.

Sportsligt, stämningsmässigt och ekonomiskt.

All respekt för pandemiläget och elitidrottens obetydliga betydelse i sammanhanget, men jag kan ju inte låta bli att fundera över den här satsningen på vaccinbevis som lanserades så hårt för bara någon månad sedan. 

Det tog uppenbarligen inte lång tid förrän den inte var särskilt mycket värd. Som om någon plötsligt kom på att ”oj, vaccinet är bra på många sätt, men man kan faktiskt bli smittad ändå. Fast det pratar vi inte om och så hoppas vi att inte så många frågar heller”.

Eller har jag fel?