Allt hörs så tydligt då och mina egna hockeyminnen får liv när skratten, skotten och skridskoskärens ljud når mig uppe på höjden i vårt radhus.
Raskt färdas jag till barndomen och Matojärvis islada, stället där lukten av hockeysvett och tjärisso etsats fast i väggarna, till derbyna mot IFK och den aggressiva stämingen bland föräldrarna på läktaren. Jag kan känna glädjen efter en vinst och längtan efter att träffa IFK:arna i skolan dagen därpå, eller bävan av det omvända.
Ibland minns jag LHC-tiden, den bästa tiden, och stämningen i Stångebro. Mitt första besök, en kvalmatch mot Tingsryd och den chock jag fick av stämningen. Diskussionen med Mike Helber och Anders Mäki efter samma match när båda önskade mig välkommen nästa säsong om jag ville.
Det var aldrig meningen att vi skulle stanna här i Skellefteå, uppe på kullen. Det var bara ett stickspår i den hockeyvärld jag då befann mig i med ständiga där byten av ort och umgänge. Det var bara en sista vända. En sista utflykt. Ett sista äventyr. Vi skulle hem till Linköping, så var det bestämt. Men ett år, blev ett till och ett till och sen föddes min son och i det vet alla föräldrar – i det ögonblicket då slutar man bestämma själv.
Grabben har hunnit bli elva och är en inbiten Skellefteå AIK-supporter. Visst känner ni till dem? Patriotiska, subjektiva och lätt berusade av framgångsvågen som aldrig har vett att ta slut. Precis så är sonen också. Det har lett till bittra far- och sonstrider framför TV:n. I detta slutspel har vi dock lovat varandra att inte retas, inte ens på skoj får vi psyka varandra om motståndarna gör mål. Än idag tycker jag att det är konstigt att han inte hejar på LHC, men varför skulle han det?
Jag förundras över att LHC har fått så stor betydelse för mig. När jag spelade själv visste jag inte alltid vilka vi mötte (förlåt alla tränare för dåligt engagemang på genomgångarna), eller vilken stad bussen skulle ta oss till. Det spelade ingen roll för mig. Men nu är det helt plötsligt viktigt och det har betydelse på ett underligt vis. Det är inte segrar eller titlar jag suktar efter utan det är kamp och osjälviskt spel jag beundrar framför TV:n. Kanske har det med min romantiserade bild av klubben och staden Linköping att göra, jag vet inte.
Men om LHC tar guldet i år då bryter jag nog löftet till sonen och tar på mig LHC-mössan, eller så nöjer jag mig med en öppnad balkongdörr en kall vinterdag.
Mattias Nilimaa
Mattias Nilimaa var under år publikfavorit i LHC. Har också spelat i bland annat Frölunda, HV och Skellefteå.