Tittar du på papperet är det inte fel att påstå att Linköpings FC hade en vassare elva förra året, men tittar du på planen är jag rätt säker på att det blir tvärtom. I en halvlek såg det definitivt ut så på Linköping arena. Det var 3–0 mot ett i och för sig svagt Växjö, det kunde ha varit mer och det fanns väldigt mycket att tycka om.
En perfekt premiär?
Snudd på.
Inte minst när det gällde samarbetet på vänsterkanten där Elin Landström, Frida Leonhardsen Maanum och Ebere Orji lekte med obefintligt motstånd (3–1–4–2-uppställningen var taktisk harakiri) och utnyttjade ytor som mycket sällan förekommer på den här nivån. Om den sistnämnda skrev kollega David Eidhammer så här för någon dryg vecka sedan:
"Nyförvärvet ifrån Umeå, Ebere Orji, var fullkomligt briljant som spjutspets. Snabb, ständigt löpande och med bra värderingar."
Bara att hålla med föregående skrivare.
En premiär, även om den är mitt i sommaren, är vad den är. Men nog är känslan att LFC gjort ett fynd i nigerianska forwarden som Umeå ofattbart nog inte ville ha kvar.
Jag har tidigare varit kritisk till Elin Landström, men det är tydligt hur stora kliv som vänsterspelaren tagit. "En helt annan spelare än för ett år sedan", sa William Strömberg, tränaren, till mig i paus och nog såg det så ut. Annars gillade jag allra mest hur LFC spelade direkt, stod högt och satte press.
En helt annan tydlighet och inte minst noggrannhet.
Bra där.
Dagen före försenade allsvenska starten framkom annars nya uppgifter om taskig stämning under fjolåret och ingen rök utan eld. Det har inte varit lätt att hitta någon som velat berätta om det, men jag vet också att det snackats om dålig sammanhållning och att det är en stämpel som jobbats med att bli av med under hösten och vintern.
Just det är också den enskilt viktigaste förklaringen till att det nu byggts nytt med mer betoning på lag än jag. Så här gör vi i stället för så här gör jag. Har vi sagt att vi ska göra så här så gör vi det också.
Några måste leda laget med sitt sätt att vara och där har något saknats sedan spelare som Magdalena Eriksson, Mariann Gajhede och Janni Arnth lämnat. Nilla Fischer kom in förra sommaren, men hann knappt vara med innan hon blev skadad. Nu är kaptenen med från start och dessutom har Petra Johansson värvats tillbaka. Någon måste kliva fram och samla styrkorna när det blåser som mest motvind. Någon måste ryta i när det är för dåligt.
Mot Växjö behövdes det inte, även om spelet haltade en del efter paus. Vilket, med tanke på värmen, inte var så konstigt.
Det som nu oroar för LFC är att den ekonomiska krisen lurar runt hörnet.
Igen.
Utan förra årets mångmiljongåvor hade det varit riktigt otäckt läge.
Hela det egna kapitalet riskerar att ätas upp, Paul Lindvall & Co är ute med håven och ärligt talat ser jag inte riktigt hur det ska fungera utan ett rejält ökat intresse. Publikpengar uppgår idag till runt sex procent av de allsvenska klubbarnas intäkter och det är en siffra som efter avklarad coronapandemi måste ökas. Jag skulle säga att det är en överlevnadsfråga. Annars får man lita till välvilliga mecenater och i längden är inte det någon framkomlig väg.
Klubben har rätt länge pratat om att sälja arenanamnet, men ännu inte gått i mål och jag antar att även det säger rätt mycket om vad som finns att slåss emot. Det måste vara så att det inte kommit in något tillräckligt bra bud och då inleddes ändå det arbetet långt innan vi fastnade i coronavirusets klor och det onormala blev det nya normala.
Pandemins konsekvenser slår mot allt och hårdast slår den mot de svaga – både i samhället i stort och i idrotten. Det blir ju inte bättre när man läser om fördelningen av det så kallade krisstödet och konstaterar att elitklubbarna på damsidan tilldelas fyra och en halv procent av fotbollens 76 miljoner.
Det är helt galet.
Man kan, som förbundsordföranden Karl-Erik Nilsson, stoppa huvudet rakt ned i konstgräset och konstatera att det var ”väldigt stor skillnad i ansökta belopp”. Men då säger man också att det enbart är marknadskrafter som styr, att vi är nöjda som det är och inte bryr oss särskilt mycket om att ens försöka att göra något åt det.
Sen är det en annan sak att damfotbollens egen organisation dessutom gjort en ytterst märklig fördelning. Hur kan AIK i elitettan få mest – nästan 30 gånger mer (!) än LFC:s lördagsmotståndare från Växjö.
Förklara det den som kan.
Jag kan det inte.