Det hade kanske gått tio minuter sedan slutsignalen i Växjö och Martin Karlsson hade just givit sportchefen Johan Fredriksson en lång och varm kram. ”Ingen har betytt lika mycket för den här föreningen som han”, sa Fredriksson när Karlsson med tårarna rinnande nedför kinderna tog sig in i omklädningsrummet.
Kom inte och säg att inte idrott berör.
Varje lag behöver ett hjärta och Martin Karlssons har slagit hårt och intensivt för Linköping. Hela tiden. En profil som är tuff på planen, som är brutalt ärlig och som sticker ut när idrotten tyvärr blir alltmer mellanmjölk. Känslor är lättsåld underhållning. Det hör till att vara lite småjävlig, men ligger du på gränsen får du vara beredd att ta konsekvenserna.
Det blir så mycket roligare om den där rivaliteten finns där.
Som förre LHC-kaptenen Jonas Junland (på tal om profiler) uttryckte det i en Correnintervju för några år sedan: ”Många idrottare är väldigt gråa och tråkiga och hasplar ur sig de vanliga flosklerna. Profiler är viktiga, men ett utdöende släkte.”
Tyvärr har han rätt.
Nu har Martin Karlsson gjort sin sista match och han blir inte lätt att ersätta.
Den typen görs liksom inte längre.
Det har aldrig hänt i svensk innebandy att ett lag har vänt ett 0–3-underläge i en matchserie och så blev det inte nu heller. Libk gav det chansen, men hade behövt orka att fortsätta med samma tyngd och energi som senast. Nu var det inte alls lika mycket spring i benen hos två trötta och rätt fega lag.
Som att gå från hårdrock till visa eller något i den stilen.
Om det var skönt publikdrag i Linköping senast var här länge nästan inget drag alls.