Jag vet att det finns starka krafter för att förändra finalspelet på både dam- och herrsidan i innebandy.
Det finns de som på allvar tycker att spelare, ledare och publik inte ska få uppleva den här fantastiska dagen.
Det finns de som på allvar tycker att 20 spelare från varje lag inte ska få springa in i ett fullsatt Globen och slåss om SM-guldet.
Jag kan inte förstå det.
Visst, man kan hålla med om att det sportsligt sett skulle kunna vara mer rättvist att spela en final i bäst av fem eller sju matcher. Då kanske den mest värdiga vinnaren koras.
Men vad fasen.
Ingen kan säga annat än att även sportslig rättvisa skipades när båda lagen som vann serien i år också vann finalerna.
Eller hur?
Innebandyn behöver sin fest. Innebandyn behöver det här evenemanget att samlas kring. Precis som bandyn, handbollen och några fler sporter gör.
Man skulle inte vara i närheten av samma hype, samma mediabevakning, samma tv-tid, samma publikfest om man gick över till att spela en matchserie över ett par veckor.
Istället tycker jag att fler sporter borde följa innebandyns exempel.
Jag anar att de krafter som efter 16 år med en enda final vill få till en förändring sitter i styrelserummen eller på kansliet.
Jag kan inte tänka mig att de spelare som kämpat en hel säsong, från första försäsongspasset i den långa uppförsbacken i motionsspåret till segern i semifinal, vill byta ut möjligheten att få uppleva det här.
Det finns rätt många innebandyspelare i Sverige.
Rätt få av dem får möjligheten att spela en final i klassiska Globen.
Vinnare eller förlorare, oavsett vilket får man en upplevelse för livet.
Som Alexander Galante Carlström sa inför herrfinalen:
"Den största match man kan spela som svensk innebandyspelare".
Det räcker så.
SM-finalen är innebandysportens nationaldag för så många fler än de som är på planen. Här samlas ungdomsspelare, ungdomsledare, elitspelare, hejarklackar, styrelsefolk, sportchefer och förbundsfolk för att utbyta erfarenheter.
Ungdomsspelarna får en häftig avslutning på säsongen och ett mål att sikta emot för sin fortsatta karriär.
Förstör inte det, snälla.
Matcherna då?
Ja, damfinalen inför fantastiska 10 689 åskådare var egentligen en uppvisning från början till slut från Iksu. Man var helt överlägset från första tekning mot ett skärrat och chanslöst Mora och segern var odiskutabel.
Bästa laget vann serien, bästa laget vann finalen.
I herrarnas match, med 12 792 på läktarna, gjorde Växjö rejält motstånd och gav Falun en hel del att fundera på när laget gick fram till 2–0 i den första perioden och sen ledde även med 3–2. Men sen var deras glädje över.
Falun kom ikapp, gick förbi och innebandyns "dream team" vann till slut ett väldigt välförtjänt guld.
I april nästa år är det dags igen i Globen. Då hoppas jag att Linköping finns med, för tredje gången.
Och vinner första guldet.