När nivån är så hög som den var i första perioden mellan Libk och Storvreta igår kväll, då vill jag slå fast en sak:
Då finns det ingen sport som slår innebandy.
Det var full fart från båda håll, det sprutade adrenalin i varje närkamp och chanserna avlöste varandra, åt båda håll. Men spelet var juste, alla tog en smäll och gav en smäll och när domarparet Glenn Boström och Håkan Söderman för en gångs skull lät bli att gå in och peta i spelet för att synas, ja då blev det fantastiskt bra.
Inte blev det sämre av att Libk ledde med 2–0 och publiken njöt av varje sekund.
Spelet mattades lite grann i mellanperioden, men i den sista fick vi vår beskärda del av dramatik när Libk kvitterade två gånger om och tog matchen till förlängning.
Där blev det givetvis ännu mer känslor när gästerna fick ett omdiskuterat mål, men på nåt sätt gjorde det dramaturgin ännu bättre.
Jag måste sen hylla tränaren Johan Astbrants taktiska förmåga att sätta ihop laget, backparen och kedjorna, så att han får ut mesta tänkbara i varje match.
Igår trodde vi att han på uppvärmningen kastat ut allas klubbor i en hög och sen plockat fem i taget eftersom ingen femma var sig lik, på något sätt, från det vi sett tidigare.
Men det ger bevisligen resultat, spelarna köper det och kör på. I full fart. Han sa efteråt att; "i nästa match möter vi ett annat lag, då kommer inte femmorna se ut så här".
Till sist, snyggt av Tobias Gustafsson att inte jubla så han storknade över sitt mål till 5–4. Det är att visa respekt mot sina tidigare lagkamrater.