Och jag som var så säker på att det här skulle gå till sju matcher.
Det är jag inte nu.
Nu har Libk skaffat sig matchboll och kan blir klart för semifinal hemma i sporthallen på söndag eftermiddag.
Det är bättre än jag hade trott.
Men tro inte att Libk-spelarna kan, eller kommer att, ta ut någon seger i förskott.
Inte en chans.
De svarta spelarna kommer vara taggade till tänderna att skicka ett av seriens mest snacksugna lag på semester, räkna med det.
Samtidigt kommer Växjö att spela desperat och göra allt för att få hem matchserien igen.
Det blir nåt att se fram emot.
Fredagskvällens seger, inför en busslast med supportrar som på slutet ägde hallen, var en taktisk triumf från första till sista tekning.
Inställningen var att försvar är bästa anfall och jag har sällan sett ett tätare Libk som inte släppte till i närheten av så många chanser som man gjort i tidigare matcher.
Symboliskt för hela matchen var när Martin Hovlund drev upp bollen efter en brytning, precis efter att man klarat av ett numerärt underläge. Han höll bollen vid klubban, sprang närmare och närmare Eero Kosonen i Växjös mål innan han la upp bollen i ena krysset.
Snyggt. Kyligt.
Precis som Libk spelade hela matchen.
Det enda som oroar mig lite inför nästa match är att det kan ha smugit sig in en influensa i laget. Anton Karlsson kunde inte spela matchen på grund av feber.
Och under första perioden så gav tränaren Johan Astbrant upp och såg avslutningen från dörren in till omklädningsrummet.
Om detta sprider sig och drabbar fler, ja då kan mycket hända.
Men om de slipper det, om man spelar lika inspirerat och klokt på söndag, ja då är den här kvartsfinalserien snart över.