Om du upprepar, hör eller läser en sak tillräckligt ofta blir det till slut sanning. Oavsett om den stämmer eller inte. Som att tjejer inte kan spela ishockey. Som att tjejer inte kan skjuta. Som att tjejer inte får tacklas (vilket i och för sig delvis är sant).
Tänkte på det när jag satt i Saab arena, tittade ut över tomma läktare och på isen där Linköping HC hamnade i brygga direkt i SM-kvartsfinalen mot Djurgården. Vill det sig illa kan den här säsongen vara över redan på söndag. Med den här segern och med det här upplägget är det drömläge för tabellsexan med dubbla hemmamatcher till helgen. Det har på många sätt varit en strulig LHC-vinter och risken är nu uppenbar att den når vägs ände innan det roliga ens har börjat.
Det var 0–5 till trots en spelmässigt rätt jämn match, men Djurgården var bättre i numerära överlägen och kom till avslut medan LHC mest letade efter sina. Det var ungefär så det kändes. Jag gillade insatsen av Nicoline Jensen Söndergaard, men i övrigt var det för många av dem som ska leda laget som inte gjorde det. Förstakedjan med Kennedy Marchment, Pernilla Winberg och Brooke Stacey syntes exempelvis nästan inte alls.
Det duger inte.
Skärpning krävs.
Damhockeyn har mycket att göra, en lång väg att andra och mycket att besegra. Inte minst alla fördomar. Det är skillnad när herrar och damer spelar ishockey. Självklart är det så. Men hockey som hockey.
Faktiskt.
Jag skulle säga att skillnaden faktiskt är mindre än vad de flesta tror, för det har utan tvekan tagits stora kliv framåt och jag lovar att de allra flesta av dem som tycker det där som jag skrev i början inte har sett en match. Men det är väl så det är med tiden vi lever i. Vissa hatar. Andra älskar. Vissa säger saker som låter bra, men lever inte efter det som sägs.
Detta sagt: vill inte människor gå och titta så gör de inte det och uppenbarligen är det inte tillräckligt många som tycker att det är tillräckligt intressant. Det kom 102 åskådare till första kvartsfinalen och jag vägrar tro att inte fler stolar än så kan fyllas i arenan. Men samtidigt som många i damhockeyvärlden står där med offerkoftan på så kan faktiskt också göras betydligt mer för att åtminstone försöka att öka intresset och framförallt inte sätta krokben för sig själva.
Det tror sjutton att det är svårt att ta till sig en grundserie som haltar värre än Zeb Macahan. Att många klubbar – även LHC – tydligare kan visa att de tar sin damsatsning på allvar. Att samma klubbar kan mötas fyra gånger på några veckor i november. Att nästa kvartsfinal de här lagen emellan spelas i någon liten ishall i Haninge mitt ute i ingenstans (nej, glöm det där sista, det var elakt, men jag tror ni förstår vad jag menar). Att just inför slutspelet ha ett landslagsuppehåll på en och en halv vecka. Att som i LHC:s fall tappa sin förmodligen bästa spelare (Sidney Morin) på landslagsuppdrag alldeles lagom till de första kvartsfinalerna.
Så byggs inte något intresse.
Det har aldrig tidigare varit så jämnt i ligaspelet och det är bra. Fem matcher i stället för tre i varje slutspelsrunda likaså. Men ägna gärna våren och sommaren till att försöka hitta fler spänningshöjande moment.
Det behövs.