Tänk efter ett ögonblick innan ni läser vidare. Fundera på vilka spelare som mer än andra har lett Linköpings HC i SHL-hockeyn under den här precis som i fjol rätt skakiga hösten. Eddie Larsson och Kristian Näkyvä på backsidan. Niclas Lundgren? Han också. Offensivt förstås Olimbbrothers. Andrew Gordon innan den olyckliga och onödiga avstängningen som ställde till det både för honom och laget. Jakob Lilja. Sebastian Karlsson.
Ungefär så.
Håller ni med – och ser den gemensamma nämnaren? Alla har varit med tidigare. Ingen är ny för säsongen. Vilket i sig inte är så konstigt med tanke på att sättet att spela kräver mycket och inte minst anpassning. Men ändå.
Det har funnits en del lovande tendenser på slutet och LHC får hoppas att nästan samtliga nyförvärv har mer att visa under resterande del av vinter och vår. Och inte minst: att de med några månaders anpassning har kapacitet och mental styrka att vara som bäst när det gäller som mest. Betydligt hellre en halvdan start och en vass avslutning än tvärtom, eller vad säger ni?
General managern Fredrik Emvall har förstås ett stort ansvar för att ha tagit hit spelarna och för att så här långt inte ha fått samma utväxling på sina nya som exempelvis kollegan Henrik Evertsson i Växjö. Men det går inte att säga att så många av värvningarna är dåliga värvningar. Mark Zengerle var det uppenbarligen och han har åkt hem. Ytterligare några har en hel del att bevisaoch prestera mer.
Det är dags nu.
Och slutbetygen skriver vi inte förrän i vår.