En varm majkväll på Linköping arena såg jag Linköpings FC slå Kopparbergs/Göteborg med 5–1.
Jaha?
Och?
LFC är ett allsvenskt topplag och Göteborg har inlett säsongen ojämnt. Inget märkvärdigt med att göra fem mål och ta tre poäng.
Men se märkvärdigt är precis det jag tycker att det är. Varför? Jo, LFC åkte på sin tyngsta förlust på . . . ja, flera säsonger när Rosengård vann med 3–0 i helgen. Allt gick emot – mardrömsstarten, de individuella misstagen och alla skador. Det var en förlust som kunde tärt ännu hårdare på en tunn LFC-trupp och fått den fina starten på allsvenskan att plana ut. Den kunde faktiskt ha sabbat en hel säsong. Nu blev segern mot Göteborg istället ett skolexempel på hur ett lag går vidare efter ett tungt nederlag, knyter näven i fickan och visar enorm moral.
– Vi brukar inte träna dagen efter match, men nu gjorde vi det och det märktes att det var lite deppigt. Det var först i går (tisdag) som jag märkte att energin var tillbaka på allvar, sa tränaren Kim Björkegren.
LFC 2017 är ett annat lag än när Pernille Harder, Stina Blackstenius och Fridolina Rolfö dominerade ifjol. Förra säsongens guldlag skapade så många chanser i matcherna att man ibland undrade varför en 4–0-match inte slutade 10–0. Årets upplaga har inte samma offensiva stjärnglans, men visar ändå upp en trygghet som gör att det går att slå Göteborg med 5–1 – trots att spelare som Kristine Minde och Jessica Samuelsson inte var med. Imponerande.
Till sist: Claudia Neto. Så jäkla bra. Passningarna, hemjobbet, närkamperna. Wow.