Det var svårt att inte beröras av Charlotte Rohlins "avskedstårar" efter slutsignalen på Linköping Arena. Tårar av vemod vid karriärens upploppsraka och inte minst, tårar med stora stänk av besvikelse.
Vinnarskallen Rohlin, den älskade och så uppskattade LFC-ikonen, snuddade vid det perfekta slutet och var bara en suverän målvaktsräddning från att bli firad som matchhjälte, och den som med sitt skott i den 84:e minuten hade fixat en direkt avgörande guldmatch mot Rosengård på söndag.
Nu blev istället Eskilstunas målvakt Emelie Lundberg det stora utropstecknet i den underhållande mållösa toppmatchen och Charlotte Rohlin kommer inte att få avsluta sin karriär med ett andra SM-guld.
Givetvis en stor besvikelse.
Och förmodligen når inte heller LFC en attraktiv Champions league-plats, för jag har oerhört svårt att se detta starka Eskilstuna förlora hemma mot ett läckande Göteborg i den sista omgången.
Ett LFC-misslyckande i så fall? Jo, med tanke på truppens potentiella styrka, tycker jag det.
Klubben vill ut i Europa och att bara vara nära med det här fina materialet känns inte okej.
Utan Europa-spel blir LFC inte lika attraktivt för potentiella nyförvärv och jag förstår om stjärnan Pernille Harder gärna vill pröva lyckan på den stora scenen, i ett Champions league-lag nästa säsong. I och med att hon är kontraktsbunden kan LFC givetvis få ersättning för sin stora stjärna, men var hittar man en duglig ersättare till en sådan kreativ spelare? Det är en jobbig fråga för LFC att bära med sig in i framtiden, även om mycket annat redan ligger på plats med stora delar av truppen kontraksbunden inför nästa säsong.
Annars står jag fast vid att LFC har och har haft den bästa truppen i årets allsvenska, men man har inte varit bäst på att få ut max effekt av den och jag tycker också att det saknats några skrapsår och en dos vinnarmentalitet i vissa matcher. Som befarat blev det lama misslyckandet hemma mot Umeå för någon månad sedan en avgörande faktor nu när guldstriden snart ska summeras och lagets lägstanivå har varit lägre än toppkonkurrenternas. Då hjälper det inte att det tämligen ofta presteras grannlåt och läckert spel.
Där har tränaren Martin Sjögren något att jobba på, för jag tycker hur som helst att Sjögren fortfarande är mannen som är rätt för det här laget, även om jag gärna hade sett en ännu mer offensiv coachning i slutskedet mot Eskilstuna.
LFC har också ibland en olycklig förmåga att överdriva sitt passningsspel och skulle må bra av att få ett mer rakare djupledsspel. Lite mer pang på av Eskilstunas modell. Jag måste säga att jag blev imponerad av vad jag såg av Petra Larsson (ta tillbaka henne, LFC!) och hennes lagkamrater på Linköping Arena. Ett väl balanserat lag, med en fin mix av spelartyper, och jag gillade särskilt den säkra trebackslinjen och den fenomenala målvakten Emelie Lundberg.
När besvikelsen lagt sig efter söndagens resultat vill LFC säkert jävlas med Rosengård på söndag och det kan föra guldet till Eskilstuna. Inte mig emot. Resan som Eskilstuna United har gjort är både anmärkningsbar och imponerande, och det finns sannerligen sammanslagningar som blir riktigt lyckade, åtminstone utanför Linköpingsregionen.
LFC kommer att tillhöra toppstriden även nästa år, det kan jag lova, men snart behövs en ny seriefullträff så att spelarna får ta fram passen och ge sig ut i Europa igen. Det är äventyr som utvecklar och för laget framåt på sikt.
Förresten. Trots den sena avsparkstiden kom det hela 3743 åskådare till Linköping Arena. Riktigt bra och händerna gick varma när Charlotte Rohlin skulle hyllas i sin sista hemmamatch. Det var starka och fina scener vi fick med oss hem i den mörka höstkvällen.