Sitter på Hovet, har just sett LHC förlora ännu en match i SHL-hockeyn och kommer av alla människor att tänka på – Marie Fredriksson.
Minns ni henne?
Klart ni gör.
Minns ni låten "Tro" från i slutet av 90-talet?
"Jag vill känna tro
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro
I en vintervärld, finns det någon tro?"
Någon halvtimme tidigare har jag hört hur Dan Tangnes, LHC-tränaren, pratat om just det där med att fortsätta att tro. Att det är det som behövs, att det mer än något annat är det som måste göras för att det ska finnas en chans att vända den negativa trenden.
Men jag vet inte.
Det är lätt att säga, men hur lätt är det att verkligen tro (!) på det när förlusterna radas upp?
Det är fem raka nu och vägen till en topp sex-plats känns inte omöjlig, men som väldigt lång. Jag ska inte skriva att det är kört, men jag darrar inte när jag skriver att jag inte kan se hur LHC ska ta sig dit. Med tanke på uddlösheten känns det mer eller mindre som hopplöst uppdrag. Det är fem poäng till Skellefteå nu och ytterligare två till Malmö - för ett lag som tagit en poäng på de fem senaste matcherna.
Just nu talar betydligt mer för play in-möte med Luleå eller Brynäs.
Och det är ju en sådan säsong.
Mot Djurgården gjorde målvakten Jonas Gustavsson mycket som var bra – men borde så klart ha gjort det bättre när Marcus Ljungh sköt från långt håll och pucken via plockhandsken letade sig in över mållinjen. Och Jakob Lilja ska förstås inte ge domarna chansen att ta en utvisning i helt ofarligt läge.
Dubbla misstag som blev förödande och som kan ta knäcken på vilken tro som helst.
Ovannämnde Tangnes ville se mer av attityd och den kunde han inte klaga på. Efter en halvdan start gjorde LHC det klart godkänt mot tufft motstånd i 40 av 60 minuter, men med avgörande misstag bakåt och utan spets framåt var (och är) det inte tillräckligt.
Som någon skrev i ett mejl efteråt:
"Det är ungefär som när ett fotbollslag måste spela med en mittfältare på topp. Det blir liksom aldrig något."
Just nu är Djurgården – som byggt ett lag med typer som gjorda för sättet att spela – är det som LHC vill vara, men inte är. Intensivt. Tungt att möta. Konsekvent.
Och inte minst: betydligt högre upp i tabellen.
Positiva LHC-inslag i övrigt?
Jodå.
Det fanns.
Försvarsspelet till stora delar bra, man klarade mestadels av att hänga med Djurgårdens självförtroendestinna höghastighetshockey och OS-lirarna (Chad Billins och Olimb x 2) gjorde det helt okej så länge bensin fanns kvar i respektive tank.