När LHC presenterade Mikael Håkanson som ny huvudtränare skrev jag att jag tyckte att det var fräckt val i en värld där tränarkarusellen snurrar och allt som oftast fastnar på samma namn.
Jag har inte ändrat åsikt där.
Chansen fanns att placera erfarne Ante Karlsson vid hans sida för att ge viktig stöttning när det blåser. Men i stället väljer alltså LHC att plocka in Magnus Johansson, som inte har någon erfarenhet alls av tränaruppdrag på den här nivån.
Det kan absolut bli bra och ökar ett redan stigande intresse, men ingen kan säga annat än att det är en chansning.
Jag trodde inte att Magnus Johansson skulle hoppa på tränaruppdraget med allt vad det innebär och jag är säker på att han inte hade gjort det om det inte varit för att nära kompisen Mikael Håkanson önskat att ha just honom vid sin sida. Det går möjligen att påstå att han sätter sin ikonstatus i stan på spel, men ikonen hade aldrig tagit steget om han inte verkligen trodde på det.
Nu blir polarna Johansson, Håkanson och Tony Mårtensson – som alla spelade SM-final mot Modo när det begav sig våren 2007 – tre av dem som ska leda LHC in i framtiden. Det är ingen som ens behöver fundera på om där finns tillräckligt med hockeykunskap.
Däremot hade det funnits andra namn som känts som säkrare kort, men möjligen inte med samma potential att lyfta.
Det är så det känns.
Mycket att vinna, mycket att förlora.
Nu ska kraven höjas och du kan leda på olika sätt. Magnus Johansson har alltid gjort det med sitt sätt att spela och det kommer inte att gapas och skrikas särskilt mycket i omklädningsrummet nästa säsong heller.
Men det går att ställa krav och vara rak och tydlig ändå.
Är det någonting som LHC behöver hitta så är det sin egen självbild. Det var tydligt i höstas och vintras att inte alla var ödmjuka nog att inse vad som krävs för att lyckas. Den bekvämligheten måste bort. Bums.
Det finns ingen som är lika mycket ishockey och Linköping som Magnus Johansson. Man ska inte heller underskatta den betydelsen. Inte minst som antalet mer eller mindre hemmafostrade spelare minskat på sistone.
Nu har Henrik Törnqvist fått lämna och det är osäkert läge för William Worge Kreü och Broc Little.
Det vore olyckligt om de också försvann.
Vad gäller Little finns frågetecken om kroppen håller, men ges positiva svar på vårens undersökningar och om skyttekungen kan acceptera en delvis annan roll med mindre betalt…då tror jag att det här laget skulle må bra av en förlängning.
Det är viktigt att låta hjärtat vara med.
Inte bara i båset utan också på isen.