Det var en så kallad vårdag i Borlänge alldeles omöjlig att tycka om. Blöt, kall och rå.
Jag satt med alldeles för lite kläder på läktaren, försökte rapportera med stelfrusna fingrar och såg hur Linköpings FC bara var några minuter från att förlora poäng mot en nykomling som ingen knappt ens hört talas om.
Det blåste emot, det var allmänt jävligt i regnrusket och Stina Blackstenius, som inte hade många rätt i övrigt, gjorde ett mål och fixade en straff till ett annat.
Där och då slog det mig.
Det är sånt som ger poäng, det är sånt som ger guld.
Till slut.
Nu skriver vi början av november, iskalla vindar sveper in över Linköping arena och 1 600 åskådare kommer för att fira nyblivna mästarlaget och det känns som att det är mycket som värmer i kylan.
Det var stort när Umeå för tio år sedan gick igenom allsvenskan utan att förlora en match. Det är med tanke på den ökade konkurrensen ännu större att LFC gjort det nu.
Nästa, och på sitt sätt lika stora, utmaning börjar nu.
Det är en sak att nå toppen.
Det är en annan sak att bli kvar där.
Till att börja med krävs ett resultat som visar plus för 2016, men ännu mer ett resultat som ger tillräckligt med framtidstro för 2017. Det är inte lika spännande att gå in i en säsong med Champions league om du inte har ett tillräckligt slagkraftigt lag för att ha något där att göra.
För inte så många år sedan hade det varit självskrivet för de bästa att stanna i ett svenskt damlag som ska ut i Europa. Så är det inte längre. Nu är jag exempelvis ganska säker på att Pernille Harder tar det steg ut i den större fotbollsvärld som Nordens bästa damspelare definitivt är redo för.
Allt fler internationella storklubbar satsar en bråkdel av sina gigantiska budgetar på sina damlag och det gör att Sverige riskerar att hamna allt längre ned i näringskedjan.
Att Champions league för damer dessutom är en förlustaffär gör inte saken bättre. Självklart borde Uefa öka prispengarna och även om vi lever i värld som ofta styrs av en hård och kallhamrad ekonomisk verklighet, är det ytterst märkligt att det från officiella instanser inte görs mer för att jämna ut skillnaderna.
Man kan säga att du får den publik och de resurser du förtjänar, jag kan köpa det resonemanget, men att ÅFF, sexa i superettan för herrar, får betydligt mer pengar än LFC, etta i allsvenskan för damer, är inte värdigt 2016. Har vi inte kommit längre? Nu framkom nyligen uppgifter om skatteregler som motverkar arbetet med jämställd sponsring och jag skulle vilja se den som försvarar en sådan ordning.
Det borde vara en självklarhet att det ändras.
Det är möjligen att generalisera för mycket, men där LFC är nutid och framtid är Rosengård nutid och dåtid. För damallsvenskan var 2015 ett trendbrott med ovanligt många lag inblandade och skön dramatik ända in i kaklet. En gynnsam utveckling där matcher och resultat blivit mindre förutsägbara.
Så har det varit i år också – men inte i toppen.
Så bra har LFC varit.
Så bra har inte de andra lagen varit.