Efter en vecka när ett gigantiskt strömavbrott lamslog Spanien och Portugal satt jag på Bilbörsen arena och funderade om Linköping FC drabbats av något liknande.
Så kraftlöst kändes det.
Lilli Halttunen och Maria Olafsdottir Gros brände varsitt tidigt läge, men sen hände i stort sett ingenting och en annan tanke som slog mig var hur i hela världen LFC skulle kunna göra mål. Så ont om energi och hot var det. Men så plötsligt var det som om någon stoppade i kontakten igen och strömmen kom tillbaka.
Inte så att det sprakade då heller, men åtminstone en och annan gnista som tändes.
Michelle de Jongh, som inledde på bänken, räddade poäng för andra hemmamatchen i rad och med tanke på hur det länge såg ut var det inte så illa pinkat. Tre raka matcher med poäng ger ändå något slags avstamp för att inte riskera att på allvar dras ned i bottenträsket.
Detta sagt finns fortsatt väldigt mycket att jobba med.
Mest av allt: det är inte rugby eller amerikansk fotboll utan du får faktiskt fortsätta att spela framåt när du har tagit dig förbi en motståndare. Efter en lyckad passning måste det inte nästa gång spelas bakåt eller i sidled. I synnerhet inte när vi nu snart tappade räkningen på alla tappade bollar.
LFC behöver bli raskare och rakare och mindre lättläst. Kalla det mer kaxigt, om ni så vill.
Med fyra spelare i backlinjen har stabiliteten ökat, men offensivt måste fortsatt hittas ett sätt att utnyttja de spetsegenskaper som ändå finns. Jonna Andersson har en vänsterfot som sticker ut, men har i bara en av sex matcher så här långt kommit fram på kanten för att skicka in inlägg.
Det går att kräva mer av både nyförvärvet och sättet att spela.