Nu går det inte att vare sig säga eller såga för mycket efter en match och jag tror fortfarande att Linköpings HC, om den här smällen hanteras på rätt sätt, faktiskt kan vända och vinna.
Men faktum kvarstår:
Så här får det inte se ut i ett slutspel.
Ni med osedvanligt gott minne tycker kanske att ni har läst de här tre meningarna förut.
Det har ni.
Efter första kvartsfinalen mot Brynäs för ett år sedan.
Nu var det Djurgården på andra sidan, men det såg ungefär likadant ut. 0–6 då, 1–6 nu. Det är mycket som måste bli bättre och det snabbt. Plötsligt var det som om all geist bara försvann. Som om känslan att "äh, det är ny match på tisdag, vi skiter i det här" dök upp redan efter tredje målet.
Det var en skön boost för självförtroendet med segern mot HV, det var ett motstånd som inte spelat på en vecka och som hade två av sina absolut tyngsta namn på frånvarolistan. Skulle LHC ta någon match i Stockholm – och det är ett absolut måste att göra det – hade det varit lämpligt att göra det direkt.
Men det var aldrig nära på Hovet.
Segervapnet för Djurgården i den här kvartsfinalserien? Fart. Ju fortare det går, desto sämre för LHC. Det var en stark tjuvstart på slutspelet mot HV, men mot självförtroendefyllt och adrenalinstint motstånd blev det något helt annat. Djurgården spelar en höghastighetshockey nästan utan begränsningar och som det kändes hade LHC svårt att hinna med.
Det såg spänt och långsamt ut i både ben och tanke.
En mental fråga?
Säkert.
Nu tror jag fortfarande att det här kan bli en rysare, men då måste LHC i betydligt större utsträckning få det på sina villkor. Och inte minst: minimera misstagen som nu både var för många och för grova. Jonas Gustavsson tappade kontrollen på pucken vid första målet, Mathis Olimb drog på sig en utvisning före det andra, Tony Mårtensson stod snällt och tittade på vid det tredje och Almen Bibic gick bort sig fullständigt vid det fjärde.
Det är klart att det inte går då.
Det spelar ingen roll om du är ett monster i målet om du inte är det när du lämnar det samma. Gustavsson gjorde ett par liknande misstag mot HV, men kom undan med det. Nu var motståndet tuffare och då blev han straffad.
Det var lyckligt för LHC att göra första målet och få något att gå på, men olyckligt att kvitteringen kom så snabbt och gav hemmalaget ny energi. Som om nu det hade behövts.
Det sägs att rutin och erfarenhet ska vara en avgörande faktor när allt står på spel och pressen vilar tung i SM-slutspelet. Typiskt då att det var två av isens allra yngsta spelare som sänkte LHC i första kvartsfinalmötet. Ungdomskedjan med bröderna Davidsson, Jonathan och Marcus, tillsammans med Axel Jonsson-Fjällby visade vägen och många följde efter.
Jag tyckte ändå att det var en okej LHC-start, men vad som hände (eller snarare inte hände) i andra perioden är bara att glömma. Snabbt. Vart tog attityden vägen? Strukturen? Noggrannheten? När det gällde som mest kom LHC in lika vekt som om Karlskrona stod för motståndet i omgång 36 och var återigen så enormt sårbart för motgångar.
LHC föll plågsamt tillbaka i gamla synder från i höstas med defensiva misstag och långsam offensiv. Nu har man haft nästan en hel säsong på sig för att rätta till bekymren och. . . ja, den tiden finns inte nu. Nu måste det bli bot och bättring redan till på tisdag. Nu är det upp till Dan Tangnes & Co att hitta motdrag och inte minst måste spelarna visa att de är redo.
Annars kan den här matchserien vara över snabbare än vad någon kunde ana.
Men.
Det kan fortfarande finnas en väg tillbaka.
Så bra är inte Djurgården.
Så dåligt är inte LHC.