Vladimir Putins hemska krig i Ukraina har satt sin prägel på en hel värld, påverkar oss alla – och kommer också att rita om något i sammanhanget så futtigt som den europeiska ishockeykartan. Finns ryska KHL ens kvar som internationell liga med höga löner på andra sidan kriget?
Svårt att tro det.
Många skickliga spelare kommer att söka nya klubbadresser, ett antal siktar på nya försök att slå sig i Nordamerika, andra hamnar lika säkert i Schweiz där utlänningskvoten ökar – men det är ingen vågad gissning att det också kommer att spilla över på SHL.
Med placeringarna 9–12–11–12–11 under de fem senaste åren går inte att säga något annat än att Linköping HC har fastnat som bottenlag. Nu är det upp till bevis för att inte tappa intresse och trovärdighet, löftet är att bli bättre och…ja, det kommer inte att räcka. Det måste bli mycket bättre.
Annars blir det missat slutspel en gång till. Eller till och med något mera otäckt. För var det ett race att nå topp tio nu vågar jag lova att det blir ännu värre. Många lag kommer att skaka fram pengar och rusta för vad som kan bli ett SHL på högre nivå än på länge.
Det är bra att LHC plockar hem Linus Hultström, men det kommer att ansluta många spelare av den klassen och när Roger Ekström, avgående ordföranden, pratar om att en hel femma ska värvas är det nog ungefär vad som behövs.
Vad jag hör hade Anton Wedin spelat i Linköping om inte Timrå hängt kvar, men nu spelar han med vårens kvallag och med honom, Anton Lander, Emil Pettersson, Robin Hanzl och Ty Rattie kan det räcka långt.
Av potentiella topp sex-forwards ser jag att LHC just nu bara har tre – och då ansluter en av dem, Broc Little, inte förrän i oktober. De övriga två? Markus Ljungh och Patrick Russell.