Efter flera säsonger av ett "snällare" ledarskap bestämde sig Linköping HC för att ta en annan väg. Föreningen ville förändra kulturen och få in ett litet tuffare ledarskap. In kom Bert Robertsson, en assisterande tränare från Skellefteå som var rubrikernas man. Från journalisternas sida berättades det om en tränare som gärna ringde och ifrågasatte när de hade skrivit något som tränaren inte höll med om. Presskonferenser cirkulerade med en tränare som satt och grät. Känslorna styrde.
Och jag gilla det skarpt.
Linköping HC behövde någon som fick fart på föreningen. Klubben behövde rubriker för att få igång snacket på stan. Men istället klev Bert Robertsson in med inställningen att han ville tona ner sig själv. Han ville inte gå in i debatter på samma sätt. En flytt söder ut var snarare en chans att få en nystart.
Det gillar jag inte.
Robertsson har sagt i flera intervjuer att han vill att spelarna ska ta ett större ansvar i ledarskapet. Han själv ska inte vara den som manar på, skriker i båset och får rubriker. Han har lagt fokus på att tona ner sig själv och allt som oftast ser man hur han biter sig i läppen för att inte gå in i sina gamla spår.
Men jag tycker Bert ska vara just Bert och ingen annan. Bert ska tjuta på intervjuer, Bert ska skrika om han blir arg och Bert ska vara en tränare som också är en ledare i båset.
Han har också sagt att han vill att det är spelarna som ska leda och sätta krav på varandra. Dock tror jag inte det riktigt funkar när han själv är en så tydlig ledargestalt. På något sätt blir det fel när en sådan självklar ledartyp inte ska leda laget. Jag tror det kan skapas en osäkerhet i gruppen om en huvudtränare som så pass tydligt är en huvudtränare inte ska styra och ställe.
Detsamma gäller när man prata om hierarkier i laget. I en lagsport är såklart alla viktiga – men jag tycker hierarkiker är positivt. Då har man en tydlig roll och tydlighet är ofta nyckeln. Lika säkert som Bert borde vara huvudrollen i den här pjäsen lika säkert ska kedjan med Broc Little, Markus Ljungh och Patrik Lundh leda laget offensivt. De är en naturlig förstakedja och att som lagkamrat få känna den tryggheten tror jag snarare är positivt än negativt. Om någon spelare senare blommar ut och på så sätt utmanar om att ta steg upp i kedjorna så är det bara en positiv konkurrens inom laget.