Emma Lennartsson hyllades.
För det första: en back ska inte ha nummer tio.
För en siffernörd som undertecknad vänder det sig en smula i kroppen, men sådana här dagar får man bortse från den typen av detaljer och för all del var ju inte Emma Lennartsson back när hon värvades till LFC för en herrans massa år sedan. Nu tackades hon av före matchen mot Rosengård (0–3) och…ja, hon hade varit värd ett betydligt lyckligare slut.
Bara 585 åskådare på läktaren i sommarvärmen och en ny svag insats. Är det så man hyllar en spelare som betytt så mycket? Det är nästan så att lagkompisarna borde skämmas.
Veteran. Kapten. Trotjänare. Kulturbärare.
Kärt barn har många namn och det var en och annan som inte kunde hålla tårarna tillbaka när 34-åringen – av bland andra en annan klubbikon, Charlotte Rohlin – hyllades värdigt, välförtjänt och känslofyllt före avspark. Det såg ut som om hon fick kämpa en del själv och konstigt vore det väl annars.
Det går inte att överskatta hennes betydelse för klubben, men jag kommer inte riktigt ifrån känslan att brytningen kunde ha skett något tidigare. Möjligen att det hade varit läge att låta andra krafter i större utsträckning ta över och ta ansvar när LFC faktiskt hade ett lag som var betydligt bättre.
Detta sagt:
I fotbollssammanhang är det inte lika vanligt att likt hockeyn skicka upp tröjor i taket, men jag har inte sett någon LFC-spelare med nummer sju sedan ovannämnda Rohlin placerade skor och benskydd på hyllan och jag utgår från att tian pensioneras nu.
Så måste det bli.
Emma Lennartsson har aldrig varit den största fotbollsspelaren, men haft det största hjärtat och gjort det möjligt för andra att glänsa. Oavsett idrott har jag alltid varit svag för den typen av spelare som står för mer än bara poäng, mål och resultat.
Vi lever i en idrottsvärld där pengar pratar allt högre och spelare blir allt mer egoistiska med agenter och PR-folk hängandes i hasorna. Alla föreningar behöver ett hjärta och en själ och det är svårt att tänka sig en bättre ambassadör när det gäller att utstråla passion för klubben.
34-åringen från Norrköping har blivit mer Linköping än någon annan.
Tolv år som spelare i en och samma klubb är numera en hel evighet och LFC hyllade alltså snyggt sin hjälte före matchen. Lennartsson älskar klubben och klubben älskar Lennartsson.
Det är ett vackert exempel på ömsesidig kärlek.
Jag skriver det igen: hon hade varit värd ett lyckligare slut.
Efter ännu en förlust konstaterar den positive att LFC under hösten har samtliga bottenrivaler förutom IFK Norrköping kvar att möta på hemmaplan.
Den negative?
Noterar att det nu är sex poäng upp till kvalstrecket och att det så här långt inte blivit en enda seger (och bara tre mål!) på Bilbörsen arena.
Med noll självförtroende efter alla motgångar var det mänskligt att det blev gamnacke efter 0–1-målet, men det håller inte om LFC ska ha en chans att kravla sig upp ur bottendyn.
Något radikalt måste hända i sommar och jag vet banne mig inte vad.