Och när man får höra om klubbens behandling av Yamou Njai börjar man förstå att det inte bara är taget ur luften.
Visst, det finns alltid två sidor av ett mynt och två versioner av en historia.
Men när klubben inte lyckats skrapa fram ett kontrakt till en spelare som varit klubben trogen i drygt tre säsonger och nu är tillbaka efter sjukdom, lagom till det är dags att spela matcher för att överleva i högsta serien, då är det nåt som är allvarligt fel.
Yamou Njai togs emot med öppna armar av tränare och lagkamrater när hon äntligen blev frisk från sin körtelfeber, men från klubben har det varit kalla handen när hon försökt få till ett kontrakt med sin arbetsgivare.
Det är, precis som hon säger, otroligt oproffsigt av föreningen.
Antingen säger man tack och hej innan säsongen börjar eller så ser man till att ha sina spelare i truppen bundna i kontrakt.
Punkt slut.
Jag hör fler saker kring laget som får mig att undra över hur viktigt föreningen egentligen tycker att det är att ha ett lag i damernas Superliga. Som att den förre tränaren Christoffer Suominen vid flera bortamatcher fick åka iväg som ensam ledare.
De andra hade inte tid.
Och att man varken haft fystränare som hjälpt till med sommarträningen, sjukgymnast som behandlat skador eller mental coach som tagit hand om laget i det tuffa läge man har nu.
Herrlaget har allt det, varför inte damlaget?
Att man nu tappar en av sina viktigaste spelare på det här sättet är ett stort misslyckande för föreningen. Det hedrar, faktiskt, Yamou Njai att hon sätter ner foten och visar sitt missnöje så tydligt.
För alla ska komma ihåg att det här inte handlar om pengar. För pengar ser knappt tjejerna i Libk röken av.