Det är dags nu Linköping. Dags att visa att innebandyn i stan är viktig, att den är värd att satsa på.
Sitter i Saab Arena och njuter av en innebandydag som är något utöver det vanliga. Först skållhet match i damernas liga där Libk drabbade samman med Malmö och slogs vilt om viktiga poäng. En länge målsnål, men ack så spännande historia där hemmalaget till slut vann en extrapoäng när doldisen Stina Sjögren fick smälla in sista målet i sudden.
Sen herrarnas stentuffa möte med Växjö, en match som bjöd på precis så tät, snabb och fysisk innebandy som vi vill se. Det var känslor, det var snabba, stenhårda passningar och snabba och stenhårda skott.
Och med hemmalaget som vinnare. Också i sudden.
Vad mer kunde man begära?
Om man tänker lite större på det här så är det egentligen beklämmande att en av världens största innebandyföreningar inte ens har en egen hall. Istället är man utspridda över hela stan.
Ungdomarna i klubben får inte en chans att stanna kvar efter sin egen träning och se sina idoler. För då är de själva i Collegium eller någon annanstans med sitt lag.
Damerna och herrarna, som båda spelar i högsta ligan, träffas nästan aldrig. Damerna spelar och tränar i Folkungahallen, herrarna i sporthallen.
Deras vägar möts alldeles för sällan för att kunna skapa en gemenskap som är grundläggande i varje förening. Olika spelplatser ger heller inte funktionärer och andra möjligheten att skapa samarbeten och synergieffekter som förenklar det ideella arbetet.
Det är dags för Linköping att, likt många andra betydligt mindre städer, bygga en arena som först och främst är till för innebandy. Det kommer givetvis många andra sporter till del, i form av fler tider i hallar som man lämnar efter sig. Det är dags att bygga en arena innehållande en matchhall med plats för knappt 1 000 åskådare och några träningshallar intill där ungdomslagen kan träna och spela matcher.
Linköping Innebandy har själva begärt att få till sig mark ute vid Fotbollsarenan. Jag förstår inte varför beslutet dröjer.
Och om det går, se till att göra lördagens innebandyfest till en tradition. Det är länge sen, kanske sen IFK Motala var länets lag i bandyallsvenskan i mitten av 1980-talet, som jag hörde speakern uppmana publiken att tränga ihop sig för fler ville få en plats.
Det hör man inte ofta på innebandy. Knappt på någon sport alls.
Snyggt förresten av föreningen att hylla både världsmästaren Amanda Larsson och en tidigare viktig kugge i A-laget, Simon Klein, i varsin matchpaus. Det var de sannerligen värda.