EM-fotbollen rullar vidare i Schweiz och även om jag har svårt att hetsa upp mig lika mycket som många andra har en hel del så här långt handlat om maskningar och cyniskt spel.
– Jag är en sån där gammal kärring som gillar fair play, sa pionjären Pia Sundhage, numera förbundskapten för Schweiz, efter premiären mot Norge.
– Välkommen till 2025, säger jag.
Jag vet att det är en haltande jämförelse som görs alldeles för ofta. Men i just det här fallet är det intressant att se på vilket sätt som damer och herrar spelar fotboll – och hur damerna ständigt närmar sig. På gott och ont. Det spelas i högre fart med och utan boll, passningsspelet går framåt, det är mer av närkamper och en större taktisk mognad med fler jämna matcher.
Det är bra.
På köpet – med allt större pengar och alltmer på spel – har också tillkommit mer av avarter som filmningar, tröjdragningar och maskningar. Det går inte längre att på allvar säga att damfotbollen är befriad från cynismen och ”ta till alla medel som finns, även om de inte är tillåtna, för att vinna”.
Bara för att det blir bättre är det inte alltid säkert att det blir roligare.
Fotbollen är konservatismens bastion och att det, som många förespråkar, ska införas effektiv speltid på 2x30 minuter…ja, jag har svårt att se det. Med alla matcher runt om i världen är det rent av en omöjlighet, men visst: på högre nivå är det en annan sak för att inte för mycket tid ska såsas bort.
Det är som bekant betydligt svårare att maska i exempelvis ishockey.
Man kan tycka vad man vill om det, men så länge inte reglerna sätter tydligare stopp kommer det alltid vara så att många vill utnyttja det till sin fördel.
Det gäller herrar – och även damer.