Att en och annan – eller ganska många, om man ska var ärlig – tycker att ishockey-VM är ointressant och inte borde spelas så ofta är ett vårtecken som gott som något. Lika säkert som att maskrosorna poppar upp i trädgården eller att pollenallergin börjar ge sig till känna för oss som inte kan låta bli att nysa till höger och vänster (och för ofta glömmer att göra det i armvecket).
Respekt för det.
Jag kan ibland känna så också.
Men strunt samma.
Så länge VM varje år ger mer intäkter än VM vartannat år kommer det att spelas varje år.
Så enkelt är det.
På det sättet är det en icke-diskussion.
Nu sitter jag tillsammans med drygt 12 000 andra i det som numera kallas för Avicii arena och konstaterar att VM till slut har börjat på allvar. Två överenergiska discjockeys (!) försökte piska upp stämningen mellan Sverige och Kanada (3–5), men den kom snabbt av sig efter mardrömsstarten och stundtals var det nästan tyst när blågula stjärnor blev överkörda och frånåkta. Har vi fest, eller?
Detta sagt:
Äntligen är uppvärmningen avklarad, äntligen får vi se vad den här upplagan av Tre Kronor faktiskt är värd när pulsen går upp efter det för utdragna gruppspelet. Det blir för mycket långbänk, för många ointressanta matcher med mer eller mindre given utgång och efter nästan två veckor väntar nu några dagars party innan allt är över.
När de bästa nationerna får möta varandra i utslagsmatcher kan det slå gnistor om slutspelet – och det behövs mer av tidigare under turneringen.
Detta starkt NHL-tyngda Sverige borde ha det som krävs för guld, men måste få upp effektiviteten framåt (kommer du, William Nylander?) och hålla bättre koll bakåt. Nu var det tufft att hinna med när kanadensiska forwards satte fart och ökade trycket. Det som skulle bli en lätt kvartsfinal blir nu något annat. Tjeckien. Det blir inte lätt.
Men allt annat än final på söndag är ett misslyckande.
Jämfört med andra lagidrotter är hockeyvärlden liten och att 16 lag spelar VM är förstås ett försök att göra den större. Men om nu så många nationer ska vara med vore det bättre att dela upp dem i en A- och en B-grupp. Ungefär som gjorts på damsidan ganska länge nu.
Fler matcher för Sverige mot Kanada, Finland och Tjeckien.
Färre matcher mot Slovenien, Frankrike och Ungern.
Det här förslaget har garanterat lanserats många gånger tidigare, men ändå. Lag ett till sex i A-gruppen till kvartsfinal, lag sju och åtta kvalar mot de bästa bland B-gängen om de sista slutspelsplatserna.
Nu kan ingen säga annat än att det i många matcher varit bra med publik i Stockholm, men det skulle ytterligare öka intresset och kraften av ett mästerskap som trots att många av världens bästa är upptagna av jakten på Lord Stanleys pokal har blivit någon slags årlig institution.
Några saker till:
✓ Ibland är det tur att man inte gillar öl. Att gilla öl och vara på hockey-VM är en dyr kombination. Det har skrivits tidigare, men under matcherna i Avicii arena kostar alltså en bärs 87 spänn.
Själv tog jag en Mer med päronsmak.
Kostade bara 49 kronor.
Rena rama fyndet.
Minskar risken att bli ruinerad.
✓ Filip Forsberg väntar på första målet, men såg länge pigg ut. Målet kommer nog. Så småningom.
✓ Ändå rätt läckert att se Sidney Crosby och Nathan MacKinnon på svensk is.
✓ ”Stad i ljus” med Tommy Körberg har blivit en blågul idrottsklassiker. Vem hade trott det?