Det går så klart fortsatt att diskutera att det inför en pandemimärkt säsong – med eller utan hjälp från externa finansiärer – spenderats för mycket på dyra trupper i SHL-hockeyn. Men att nu fortsätta när läget rent av blivit ännu värre, när klubbar riskerar att gå under och när så många underliggande verksamheter riskerar att dras med i fallen. . .det känns sådär.
Minst sagt.
Det smakar inget vidare.
Samtidigt som spelarlöner har sänkts, personal har sagts upp och andra åtgärder har vidtagits så värvas det i SHL-hockeyn. Inte som om ingenting har hänt, men lika sjutton värvas det. Det är naturligtvis upp till varje klubb att ta det beslutet, men jag undrar ju vad det skickar för signaler?
Nej, jag tror exempelvis inte att Malmö har betalat så mycket för att få Patrik Hersleys namn på kontraktet. Ja, jag vet att en spelare som kostade si och så mycket då kostar betydligt mindre nu.
Men ändå.
Det är lätt att tycka att det är synd om klubbarna, på många sätt är det så, men nog blir det svårare och nog får sig trovärdigheten en törn när man ser att diverse spelare ramlar in till diverse lag. Men det är väl så att det kostar ännu mer att åka ur och när någon gör något följer därför andra efter. Det är sen gammalt.
Klubbarnas gemensamma beslut att lägga värvningarna på is inför nästa säsong på grund av den ekonomiska osäkerheten i coronavirusets spår var ett sunt beslut även om jag ju inte riktigt tror att sportchefer och klubbdirektörer bara sitter stilla med armarna i kors.
För övrigt tål det att skrivas igen:
SHL borde tillfälligt stängas för nedflyttning. Bland annat av just den anledningen som den här krönikan handlar om.