Han skulle förmodligen aldrig erkänna det, men innerst inne är jag rätt säker på att LHC-tränaren Bert Robertsson väldigt gärna hade haft Sebastian Karlsson kvar i sin trupp. Det brukar heta att kon inte saknas förrän båset är tomt och utan jämförelser i övrigt är det lite så det känns.
Naturligtvis kan Sebastian Karlsson saknas för sitt hårda jobb och uppoffrande spel. Men allra mest som den positiva, varma och välkomnande person han är. Som ett kit mellan allt och alla, mellan nytt och gammalt, mellan spelare och ledare, i omklädningsrummet och utanför isen.
Jag förstår att Niklas Persson tog det beslut som han gjorde när frågan dök upp förra hösten, men. . .ja, jag tror att ovannämnda egenskaper saknas. Med ojämna mellanrum under sommaren har jag brottats med en känsla av det funnits ett eller annat frågetecken kring ledarskapet i det här LHC-laget. Fullt naturligt med en hel del nytt, inte så lång tid som gått och en annorlunda sommar med coronarestriktioner och permitteringar.
Men ändå.
Några sämre insatser under försäsongen där det saknats någon på isen som visar vägen och leder laget har fått mig att fundera lite till. Någon som ryter i när det slarvas och inte görs det enkla. Som helt enkelt sätter stopp när det är på väg att bli för dåligt.
Nu kommer jag just från sista riktiga träningen inför seriestart och måste säga att jag gillade vad jag såg. Så skärpt (eller krispigt, för att citera Robertsson) var länge sedan jag upplevde. Tränaren pratade själv efteråt om att den svaga insatsen i träningsmötet med HV blev en väckarklocka och att spelarna själva tog tag i saker och ting efter det.
Det låter alldeles utmärkt.
Det är så det måste vara och det är just ett sådant ledarskap som behövs även utan en ledarfigur som Sebastian Karlsson.
Att tippa SHL-hockeyn är alltid mer eller mindre omöjligt. Nu, med alla osäkerhetsfaktorer, är det banne mig ännu värre.
Men även en sällsynt ambivalent hockeytyckare måste någon gång bestämma sig och till slut hamnade LHC på plats sju. Möjligen något högt, men så får det bli. Det vore så förbaskat trist med ännu en säsong utan slutspel. Det är byggt för att nå dit, absolut är det så, men många bra lag som måste passeras på vägen. Det kommer att krävas både att de nya gör vad de värvats för och att de gamla gör mer än vad de gjorde i fjol.
Luleå var överlägset då, men fick aldrig chansen att ta guld. Tomas Berglunds gäng är (med frågetecken för David Rautio i kassen) på det berömda papperet lika vasst nu, men som det känns kan det även bli guldfirande i Karlstad, Göteborg och Jönköping framåt våren.
Låt oss återkomma till det.