Vi måste inse var vi är – det är inget att skämmas över

Det viktigaste för svensk damfotboll? Att inse var vi är – och se till att bli bäst på det vi kan göra.

Cajsa Andersson i aktion i LFC-målet.

Cajsa Andersson i aktion i LFC-målet.

Foto: Bildbyrån

Krönika2022-03-26 21:17
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Arsenal, Wolfsburg, Chelsea, Real Madrid, Barcelona, Bayern München, Juventus, Roma, Everton, Fiorentina, Glasgow Rangers…

Man kan ju alltid fundera över vad den här skaran av idel ädel europeiska fotbollsadel har med en allsvensk premiär mellan Linköpings FC och Vittsjö att göra. Nja, en hel del skulle jag säga. Det låter nästan (om man lägger till Liverpool) som ett startfält i Champions league, men är klubbar som spelare som var med och vann SM-guld med LFC 2016 och 2017 tillhör eller har tillhört sedan dess.

Det är ingen dålig skara.

Det säger också rätt mycket om vad svensk damfotboll numera har att slåss emot.

Jag tror att mycket handlar om att inse var vi är. Har varit inne på det tidigare och damallsvenskan är och kommer att bli vad nederländska Eredivisie är på herrsidan. En bra liga för utveckling, en liga som blir en mellanstation mot något större i den rikare fotbollsvärlden.

Det är inget att sucka över. Inget att skämmas för. Det är så det är. 

Då gäller att hitta den rätta vägen framåt. Handlar det om att utveckla spelare? Fine. Bestäm er – vad kan vi bli bäst på och hur ska vi nå dit? Det kan vara många olika saker, men bestäm er för något. Vad det än må vara, gör er grej och se till att göra den bäst av alla.

Det snackades om att Häcken fick betala miljonbelopp till AIK för Rosa Kafaji och det är bara att hoppas att svenska klubbar blir bättre på att ta bra betalt när spelare sedan säljs utomlands. Det är rent av en överlevnadsfråga för att vi åtminstone då och då ska kunna vara med och bråka i en ständigt hårdnande konkurrens.

LFC-premiären mot Vittsjö? Okej. Varken mer eller mindre. Med ledning, medvind och en spelare mer borde en poäng ha varit tre.

En säsong som slutar i semifinal kan aldrig vara ett misslyckande. Däremot var det en stor besvikelse att inte LHC-damerna var närmare att välta jätten från norr. När det gällde som mest var Luleå som bäst. Som vanligt. 

   Stephanie Neatby var lysande i målet, men på andra sidan isen var Sara Grahn lika bra. Slutspel är något annat än serielunk och inte minst blev det tydligt när flera LHC-stjärnor med MVP-prisade Sydney Brodt i spetsen inte gjorde en enda poäng på fyra matcher i den tuffare trafiken. Till slut avgjorde den bredare och vassare spetsen.

Totalt sett har ändå mycket blivit bättre i vinter och LHC kan snart vara tillbaka där man var. Linnea Johansson och Jessica Adolfsson är spelarna som får leda det här laget in i framtiden. Sen är det också en förutsättning att man lyckas lyfta intresset till anständig nivå.

286 åskådare på två semifinalmatcher i Saab arena är rent av uselt.